Med ena foten satt i välfärdssnaran
och handen fäst i rollspelandets mask
är överlevnad att bli vän med faran

Där ute vandrar skamlöst det patrask
som lärt sig älska nattens rus – den maran
att leva är att vandra som ett fnask

Här vilar under himlen dold den faran
i skinnklädd och av händer sliten ask
att liv är att bli fängslad i den skaran

som hamnar sist i överflödets slask
och hänger sig där livet knutit snaran
om den som bjudit ut sitt liv som snask