Förtrolla mig med ditt vansinniga saktmod, slå mig till marken där jag står eller vanära min avsikt genom att vända mig ryggen och gå...

Han hade fallit på knä vid tjärnens dystinkande strand, stirrande galet rakt ut i mörkret. In i dimman som långsamt rörde sig i utsökt dans över det svarta vattnet. Lommen avlät sin vilja, tystnaden svarade. Natten tycktes hovra som ett ljudlöst fenomen högt över träden, som ett nyfiket iakttagande väsen. Allt som rörde sig var dimman, det enda som stod beständigt var stanken.
Mannen torkade bort en tår från kinden, den som glänste till i det vaga månskenet när den kom. Trillande ner genom snåret av smutsigt skäggstubb, på väg mot marken. Den som aldrig nådde fram. Liksom bönen han ropat, som besvärjelsen han ritat i dyn. Den som avsikten obemärkt slukat.

En molnbank grumlade ljuset, det lilla som var. En sky mörk som tjärnen drog fram, tyst och väldig, tung som en sorg. Gråten tog fart, han grät som ett övergivet barn. Tyst, djupt, gripande starkt.
Tre tårar föll från hans inre, tre varma små droppar av hans djupast hemliga essens. De störtade i en lätt böjd båge genom natten, genom doften och dimman, genom tiden.

~ så ren, så djärv ~

Svaret ekade genom voluminösa hallar med öppna stjärnhimlen som tak, buret fram av den ljuvligaste vind. Ett smekande afrodikum, förföriskt, vildsint men blygt. Silver var dess färg, obeskrivlig dess doft. Absolut paradisisk dess vindlande smak, helt rysligt angenäm ut i spetsen av varje nyans.
Fröjden var stor, behaget flöt som den eteriska nektar sagorna omnämnt såsom helig ambrosia. Ack, suck, svindel och gäck. Kolossalt, vidunderligt. Ack, ack...

Hon såg ut som en svan, vit i sin praktfulla härlighet där hon kom. Svävande genom daggrök, fram över en spegel blott speglande det äkta. Det svarta nedom, såsom ovan. Med närmast omöjligt gracil precision sträckte hon sin kupade hand genom natten, över spegeln, genom röken.
Lekfullt fångade hon lyckligt de tre tårarna i sin rosenbladslikt skira lilla hand, och hennes dämpat blygrå ögon flammade upp.
Härligheten kring hennes varelse strålade på det mest besynnerliga vis, helt utan att lysa, ändå pulserande starkt. Hon log, blottande sin tungspets som för att locka till följe. Långsamt drog hon sig undan, tillbaka från var hon kom.


Mannen slank naken ner där dy tunnades ut till vatten, där gränsen mellan ovan och under skiljdes åt. Ljudlöst som en skugga, utan att lämna ringar på det orörda blanka.

Månen gled åter ur sin skugga, sken över gläntan med tjärnen i mitten. Över träd som tigande tycktes följa ett drama, liksom böjda i ring, smygande på tå mot den strand där allt tycktes möjligt. Där som daggröken drog sig undan, löstes upp och försvann.