Gatlysen bländar och jag ser inget, hör inget, tänker inte.

En röst skriker långt borta men jag är blind och hör inte.

Otryggheten som tusen knivar överallt i mig,

har jag fastnat i mig själv,

och paniken stiger

och jag vet inte vad jag ska göra av kroppen,

snurrar runt på stället helt ensam i folkmassan.

Doften av asfalt och bränt gummi ger mig huvudvärk

och jag hinner tänka tusen tankar utan att jag får någon som helst klarhet.

Inbillade röster skriker och skrattar och talar om för mig i förväg vad som är på väg att hända.
”Du dör”
”Nu dör du”
”Rädda henne”
”Hjälp” (ropar någon i panik men kanske mest nyfikenhet)

JAHA, SÅ JAG DÖR NU?! Inser jag,

och ger upp, faller med, kastar mig i trottoaren,

redo för att dö.

Försöker lugna mitt hjärta som känns som en mygga i bröstkorgen

med långsam musik och jag sjunger högt en sång som jag inte kan texten på,

ekar mellan kalla betongväggar.

”Det ordnar sig” säger någon,

MEN HUR FAN KAN DET ORDNA SIG?! Jag dör ju,

skriker fula ord tillbaks,

ord som dränks i inbillade sirenljud och bilar som bromsar för min skull.

Grattis, du gjorde det, du förstörde för dig själv men mest för alla andra.

Förlåt och förlåt och förlåt och snälla förlåt mig och någon, hämta mamma?

För nu ger jag upp
och dör.