Jag stannar vid kajen och stänger av ljuset
Med hjälmen på marken kan ansiktet andas;
Det dånar från vågor, från vinden och suset
Och läpparna smakar där saltstänken blandas.

När ögonen vänjer sig anar jag skummet
Som kastas omkring på det frustande hav.
Jag njuter och dricker det innersta rummet
Där livet förför mig i stormarnas nav.

Jag ligger med fötterna ut över kanten
Och undrar om natten har stjärnor att ge
Men där på den ändlösa, kyliga branten
Finns mer än ett glitter som får mig att le.

Vid fyren som söker det skeppet den saknar
Där ligger du skön i min egen kabyss
Där smeker ditt segel när strömmarna vaknar
Där sänder mig havet din brusande kyss.