Jag går gärna ut och kollar på nattens exter, skriver äckligt skumma texter, även om stjärnor är jätteväldigt gamla ljus och månen just nu ligger lågt bakom ett jättehögt hus. Jag drar hellre iväg på nya bus än att ruttna någonstans där jag inte hör hus. ...Fast, jag känner att jag egentligen typ, aldrig hör hus.

Är du en människa eller är du en mus?

Men(!), jag vill absolut inte jämföras med en mus, men vadfan ska jag prestera för att för alltid lämna att jämföras med något sådant sjukt?
Skyll på dålig uppfostran, men jag kommer alltid att vara jag. Allt jag kan göra är att hoppas på att någon tar vad jag har, och nöjer sig med vad de får (då kanske jag ska ha överseende med att de någon gång råkar ta på mina tår...). Vi kommer att vara bortglömda barn, de som alla inte kommer ihåg. Och knepigt är faktumet att tanken på att vara ett sådant barn får mig att le och inte ägna så mycket som en tanke på vad alla andra stackars barn kommer att se. Även om jag inte längre är ett barn och knappt är kapabel att le. Men jag önskar att bara bra saker kommer att ske.

Vad som helst, bara vi får le.