Vi kallas till förhandling.
Vid det långa bordet längst in i rättssalen sitter i mitten en kvinnlig domare, ung, stilig, rak. T.v. två avmätta, välklädda kvinnor med ögonkontakt till den anklagade, t.h. en ung flicka bakom en datorskärm- och så en man i skymundan.
Vid vinkelbordet sitter åklagaren och målsäganden- mitt emot försvararen och den tilltalade.

Vi slinker in och sätter oss på stolarna längs väggen mitt emot domaren. En bildskärm. En karmstol i hörnet. Proceduren kan börja.

En overklig vardaglighet: Uppsåtligen, hur kommer det sig? lämplig, ingen anledning, åklagaren pressar målsäganden för dåligt minne, yrkar på böter, försvararen lugn, klokt icke-provocerande, domaren ligger i tidsnöd, avstår vittnesförhör, inkallade vittnen får timersättning, slutplädering, salen utrymmes. Domstolen överlägger.

Vi blandar oss med grupperna i väntrummet; de oroliga går ut på gatan och står kurande och röker i det bleka solskenet.

En högtalarröst kallar, bråttom in i rättssalen - domslutet läses upp.
Ångesten griper tag: ensamheten, utsattheten, insikten om hjälplösheten, förstelnandet till figurer i en pjäs.
Domaren avkunnar domen, sakligt, välartikulerat; den lilla bakom datorn mumlar fram förklarande enkelheter. Rätten avslutar, försvaret överklagar inte. Salen töms.

På gatan har det svaga solskenet förbytts till strilande duggregn, cigaretterna fram igen, strödda tankar om målet - alla går till sina bilar, en cykel.

Ett kort besök i Gehenna.