Jag trodde att tiden
var vår bundsförvant.

En distanserad vän
som skulle visa sig
vara den store helaren.

Dagar skulle ge
oss egen tid.

Månader skulle
överbrygga avstånd.

Året framför oss
skulle renovera spruckna drömmar,
blåsa liv i svartnande glöd och
återigen färga klangen
i våra röster.

Våra tidigare ord
om att åldras
tillsammans 
ekade lockande.

Längtansstark var tanken
på att sakta gunga
hand i hand 
i hammocken
på ålderhemmets
knarrande veranda.

Med giftiga färger
målade jag upp den
och otaliga andra
tvåsamhetens bilder
på nätternas mörka dukar.

Vissa säger
att jag sörjde,
andra anade
bitterhet
och någon dristade sig till
att nämna min rädsla
för att vara själv.

Mina förhoppningar
om att resa
paradisfågeln
ur sin kallnande aska
visade sig vara
halmstrån som multnade
allt mer
för varje årsdag
som inte längre
var vår.

Jag själv kan idag
bara se en process
som fick mig
att släppa taget. 

Innerst inne visste jag.
Naivt. Visst. Men så mänskligt.