Regnet. Och grenen som slår mot rutan.
Skulle kunna vara ensligt, ödsligt. Men ensligheten är befriande om man bara har varandra.
Måste åka nu säger du. Du långa, med svart hår och stjärnor i ögonen.
Och hon ska till honom. Skulle kunna vara förkrossande. Om vi inte hade varandra.
Men jag saknar dig redan innan du har åkt. Säger jag.
Men vi ses snart, säger du.
Jag drar ner dig i sängen, håller om dig. Kanske om jag gör mitt bästa så missar du bussen. Och du missar din buss, och vi stannar i sängen hela dan. Äter glass direkt ur paketet. Det finns ingen mat, men vi är inte som de andra. Vi två kan leva på kärlek.
Sen ringer han. Var fan tog du vägen?!
Och du gråter. Bönar och ber.
Han är inte bra. Du ska vara med mig. Men du tar dina saker och har inte tid. Lånar lite kläder. Gråter.
Sen blir det tyst. Du sprang till bussen, missade den inte denna gången.
Med kläder i kassar. Dina och mina. Hem till honom.
Genom fönstret ser jag min tröja, som du har tappat. I leran.
För att du hade bråttom till honom.
Jag hör kylskåpets dova surrande. Det blev ensligt. Och grenen som slår mot rutan känns inte hemtrevlig alls.
När kommer du nästa gång?
Nästa dag ringer du. Du gråter. Din mat är slut och du äter remoulad med sked.
Men kom till mig. Vi lever på kärlek.