Det var då
Det var då Julia blåste skallen av sig
som pretentiösa kyssar kysste månljuset
dränkte det i mörkret, sågar av det sista och låste in det i en låda
Är det min tid du ser över kanten?

Skuggan, svep mig
linda dig runt mig
och låt mig svepas med av nattugglan

in i det du aldrig får se

eller ens veta att det existerar
under underjorden


Ingen ser, ingen hör
alla bara låtsas, tror sig veta att
Vattnet rinner under sårskorpsbroarna
som brändes den dag du gjorde natten sömnlös

Jag får dra mig vidare med lånade vingar,
de vingar som de kapade av Pegasus
då Julia blåste skallen av sig