Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Livsanteckningar - En storhets bekännelse

Det här är mina anteckningar och min kupp, nu ska jag tala med er om det som jag känner för att tala om. Jag ska förklara för er alla vad som rör sig i den ultimatas huvud. För ni förstår mina kamrater, det finns bara en enda verklighet och den tillhör dig, för har du någonsin kunnat förstå dig på någon annans?.Allt som surrar, från den röda morgonen som fyller dig med visioner till den livslånga förbannelsen när den stora gula strålkastaren åter skall ner för att lämna kvar tomma ögon som inget nytt sett, inte ens en hägring Åter lägger sig universums tystnad över dig, kan du då tänka dig att den enda verkligheten är din? Tror du någon annan ser på samma punkt som dig just nu?

Vi har våra knep för att fördriva vår illusoriska tid, vi räknar dagarna, vi ser fram emot att en identisk men dock ändå ny dag en gång skall erbjuda oss någonting helt annat än den förra. För vår livslögns skull har vi olika namn på soluppgångarna, det inger känslan av något nytt , iallafall ett steg närmare slutet. Vi har faktiskt sju sådana dagar. På den första morgonrodnaden tänds hoppet, för att åter släckas på den sjunde.

Samtidigt som vi längtar efter dagens slut så fruktar vi livets slut, varför egentligen?
Jag är 23 år gammal eller är jag 23 år ung? Jag är ingen ärlig människa, eller jo det är jag min verklighet är vad jag säger att den är för det är jag som är den. Ibland så tänker jag, kanske är min värld mer cynisk än din till exempel. Jag kan ju inte skratta där du skrattar, jag kan inte bli underhållen av det som underhåller, de synkroniserades liv gör mig deprimerad. Ändå tar jag ett lån som sätter mig back minst 300 000 kronor för att delta i just det jag hatar. Jag fäster bojor på mina händer för att läsa massproducerade propaganda böcker, jag läser dem även om jag inte är intresserad, jag vet ju så många mycket bättre böcker. Till exempel, jag jämför gärna bibeln med min religionsbok, den sistnämnda boken har valt ut ett citat ur boken som bara genom sin fulländade skrivkonst bevisligen är gudomlig (och ändå ska en idiot berätta om den), finns inte en enda mening som inte är fulländad kolla själv! Fast religionsboken har bara valt ut en av alla dessa fulländade meningar. Det som Paulus skrev om kvinnorna i församlingen, ja Paulus alla älskar dig! Vad med Jesus? Han hade inget att säga om bögarna, han hade inget att säga om kvinnorna i församlingarna så hur intressant kan han egentligen vara? ja detta är religionsundervisning på hög nivå! Men vad hjälper det, jag måste också synkroniseras jag med... men med vilka då?

Ok ,23 år om vi avrundar det så har jag levt 8395 soluppgångar och ska jag var ärlig för dig min vördade läsare, så har jag ta mig fan inte upplevt 8395 unika soluppgångar, 95 av dessa kanske jag tyckt värda att lägga på minnet. Det är lite sorgligt egentligen och nu sitter jag här, med lån och allt för att utbilda mig, och inte drömmer jag om att arbeta fast just det strävar jag efter och offrar mina soluppgångar för.

Men jag pratar trots allt en hel del, har mycket att komma med som ni märker, jag är trots allt bättre än alla er. Min ribba är ju satt av den röst som ni aldrig någonsin hört eller någonsin kommer att förstå er på. Men jag vet du har satt din egen ribba och har någon sorts röst du med, inte lika intressant men ändå. Snälla stör mig inte bara.

Och trots min storhet har jag bara cirka 95 minnen av 8395 möjliga. Undra om dom ens räcker en enda runda runt solen. Dom brukar hålla en runda runt stan iallafall, när jag går förbi dom vanliga gamla husen, jag har mina mönster dom är intränade, och på hemvägen brukar dom faktiskt bli aningen grumliga.

Men ändå så älskar jag den femte och sjätte soluppgången för då är allt möjligt, bara fylla på med drömmar, illusioner och ofta har man något att tänka på den sjunde dagen tack vare det. Ofta försöker man komma på vad som egentligen hände de två fria dagarna, med ett dunkande huvud, och ansiktet djupt ner borrat i kudden börjar bilder långsamt klarna.

Men det är det här som är kul eller hur? Det är ju för detta som vi inte har tid med att föda barn, tänk allt dom små glinen sätter stopp för. Och kärlek, sluta vi har hollywood för det. Just smash and grab.

Förtvivla dock icke, den enda verkligheten som finns är just i ditt huvud och om den kommer i flytande form, eller i trista skolböckers form spelar ingen roll. Vi slutar alla på samma ställe endag.
Men må vi för alltid hålla oss unga!

Irrar vi alla efter vind? Nej det är bara min verklighet, den är inte din. Du behöver inte sörja. Bara du förstår, mig kan du inte lita på, jag kommer aldrig att lita på dig. Tjuven känner tjuven du vet.

Jag skulle trots det vilja dela med mig av ett utav alla mina 95 minnen.

Det var för ett par år sedan, ja år är ett ännu större perspektiv än soluppgångarna. Dom har vi inte lika många av, men nu svamlar jag ut.

Jag vandrade på kullerstensgatorna en mörk december kväll, månen vandrade med mig denna dag. Det var en ovanligt vacker kväll faktiskt. Jag minns att jag gick med ett leende på mina läppar. Jag minns att jag till och med nynna på en sång. Det kändes verkligen unikt. Jag hade inget riktigt mål, det var nog det som gjorde allt så unikt, men jag hade en plan. Jag visste vad jag skulle göra.

Låt mig ta det från början jag hade precis tvingat mig själv att bli kär, jag kan det, har till och med gjort det två gånger. Jag får allt, den gnagande svartsjukan, tvivlet, vanföreställningarna allt. Innerst inne trodde jag inte på att jag led. Fast det var verkligt oförställt lidande! Jag har ju sagt till er redan att jag inte är ärlig, för mig utspelar sig bara ett gyckelspel där ingen vet vem som gör vad men ändå gör någonting ont inom än, desto oklarare det är desto större smärta. Jag vet att du frågar dig, varför jag babblar om det här när jag precis berättat för dig att jag vandrade runt leendes. Jag bryr mig inte om vad du må tänka, men det är en rättvis fråga så jag ska besvara den.

Det var en fin tjej jag träffat, du skulle se hennes ögon, mörka ädelstenar eller kanske bättre två svarta hål som drar till sig allt, ingen kan motstå vad man än klamrar sig fast vid. Nog därför jag odlade på min svartsjuka. De senaste nätterna hade jag legat sömlös som vid feberfrossa. Mitt sinne fördunklades av bilder och ideer, självklart självcentrerade. Men tro inte jag försökte komma från pinan, nej tvärtom jag plockade den som guldkorn från mörkret av mitt inre. Hela natten lekte jag med tanken på det orubbliga beslut som jag skulle ta, jag skulle försvinna och lämna henne. Vilken plåga! Jag älskade henne fortfarande så mycket, hon var ju det ända vackra jag hade. Desto större njutning när beslutet fylls av ruelse. Denna typ av smärta för med sig en sådan dunkel sötma. Det är bara frossa i den, låta den omsluta dig. Så här låg jag hela nätterna. Fast jag föll tillslut i sömn och när jag vaknade så var mitt mitt mörker som bortblåst, när jag mötte henne var det som min ryska roulette aldrig ägt rum. Men så fort vi skildes åt, så blossade mitt frosseri i tvivlet upp igen och jag sökte mig till min mörka vrå.

Den här kvällen hade jag bestämt mig för att göra verklighet av mina planer. Jag hade till och med kommit på en fulländad kommentar nästan biblisk. Jag skulle säga - det är av kärlek jag lämnar dig, (det är av kärlek jag plågar dig så du ska känna den!) det var den här filmen som jag spelade upp på min vandring och den gav mig mitt leende.

Går det att plåga någon av kärlek? Det är skönt att försonas efter ett gräl, ta på sig all skuld eller att förlåta, konstigt nog är det alltid jag som tillslut måste ta på mig all skuld. I vilket fall som helst efter försoningen är det som man träffats på nytt och kärleken spirar. Nu flyter jag bort igen, jag tänkte detta skulle låta djupsinnigt.

Om man engång har känt kärlek till någon måste den då upphöra? Varför skulle den om man kunnat känna kärlek till en person hur skulle då kärleken kunna upphöra? Hur kom jag in på det här? Det spelar ingen roll det är jag som håller i taktpinnen. Den första kärleken brinner som en låga och visst behöver elden förtära och när allt är utbrunnet så måste den också dö, det är en naturlag som att 2 + 2 alltid blir fyra. Kanske här barnen kommer in i bilden med dem borde också de allra svåraste stunder fyllas av glädje, och kärleken har en gemensam och en växande källa som inte slocknar. Vilken man skulle kunna motstå den kvinna som sitter med hans eget barn vid sitt bröst?. Detta är gammaldagsa tankar. Jag ska återvända till min ökenvandring.

Kylan bet mot mitt ansikte, jag minns att jag tänkte hoppas inte min näsa blir allt för röd. Det är såna här stunder jag verkligen förstår att jag är en obotlig egoist, va fan jag ska dumpa en tjej som omfamnat mig och gett mig sina känslor (även om jag inte kan tro på det)och jag tänker på att hon ska beundra mig när jag säger hej då. Kom ihåg en tjuv ser bara tjuvar. Hittills har jag inte skänkt henne en tanke, jag ska hämnas på henne för att jag kallat på mina egna spöken. Mitt i den kalla vinterkvällen så upplever jag medlidande, se min vän. Av detta infall började jag begrunda kanske har jag haft det hela tiden, när jag tänker efter finns det inte en anledning till min tärande känsla? Är det verkligen bara mina egna villfarelser? Ilskan började bubbla upp i mitt bröst. Tror du min försmådda älskling ens funderar över det här just nu? Nej det kan jag garantera att hon inte gör, hon lever i en annan verklighet såsom du.

Detta fick mig att bli så upprörd så jag vände tillbaka, jag kom fram till att jag bara ska sticka utan ett ljud, ja då kommer hon upptäcka vad jag betydde för henne! Fast jag kunde inte alls slå mig till ro med det heller, på något sätt försvinner hela poängen. Jag ville se vad jag betydde för henne. Det värsta är att inte heller det spelar någon roll eftersom jag inte kommer få se henne mer sen.

Ett problem med så stora personligheter som mig är att vi är extremt handlingsförlamade. Det är inte konstigt alls. Dom verksamma människorna måste vara dumma och enfaldiga, när man gör något kan man inte reflektera över det, utan man handlar utifrån en enfaldig övertygelse som man accepterat. Däremot sådana som mig som du står i skuggan av, vi reflekterar och fylls av kval och tvivel, vi vänder på alla stenar och vår fasta övertygelse slits itu, därför blir vi också overksamma.
Simpel logik, min största förbannelse är min storhet!

Varför berättar jag egentligen det här? Det måste vara för att det är ett bittert minne som vägrar att sluta plåga mig. Jag ser ju nu medan jag förklarar för er, vilka orationella grunder jag hade för att lämna henne, jag har väll förstått det om än lite undermedvetet innan också. För vad lämnade jag denna vackra varelse som skiner såsom polstjärnan på himlavalvet, ja som blinkande borttynande stjärnor är allt annat gentemot henne, hon som jag inte ens gett plats för att beskriva. Denna text är för ovärdig för att smutsa ner henne på, ni får klara er med mig.

Kanske kan ni lära er något av mig, what comes around goes around och ödet är någonting verkligt rättvist. Som en hemlös, som en grå vålnad går jag nu omkring. Ingenstans har jag att ta vägen, visst har jag träffat någon duva på vägen, men inte har någon kunnat fylla min iskalla tomhet inte ens ett avtryck har någon satt. Mitt inre är helt dött, och det verkar som det är dömt att förbli så. Ja, what comes around goes around! I tarvliga försök att ersätta det enda som varit äkta i mitt hjärta har jag fått uppleva med råge vad jag utsatte min snäcka för, människor drar in än i värmen för att stöta ut än kylan, lyfter upp än för att släppa än. Jag har inte förstått mig på den bistra njutning det tydligen måste erbjuda självcentrerade själar, men shit happens och eftersom dessa ändå inte lyckats att ens rispa vid mitt inre så har det bara fått mig att återvända till den levande dödas enda dröm (ja det här en benämning på mig). Allt ni bedragare erbjuder mig är en kort rast, oasens hägring. Min väg är någon helt annanstans.

Jag vet att mina vägar leder mot toppen, men är jag dömd att stå där i blåsten och skälva utan ett enda ljus att lysa upp min himmel? Ni kommer stå i min skugga, det är er välsignelse. Ett ljus hade jag och det valde jag att blåsa ut!

Mina vänner tack för er uppmärksamhet, ni måste ursäkta att mina ord var tvungna att ta så krokiga vändningar för att tillslut hamna hos det egentliga. Vi måste ibland gå runt målet i det oändliga innan vi tar oss modet att närma oss det.

Tänk er för, när stoltheten viskar på er, och demonerna talar till er. Ett förmörkat sinne kan bara framkalla mörker.

Med vänliga hälsningar
Dapmud




Prosa (Novell) av kw.
Läst 383 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2008-12-12 19:09



Bookmark and Share


    Calin
Jag bara måste andas.. vänta.... så in i helvete bra!!
2008-12-12
  > Nästa text
< Föregående

kw.