Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Avrättningen

Handleder som hålls upp mot ljuset, mot värmen. Blå ögon ser den orangea dräkten genom tårarna. Det är inte rädslan utan sårbarheten som gör ondast. Tanken som rinner genom medvetandet berättar att det är en vacker scen. Solljuset skimrar i det nästan vita håret och den orangea färgen är så levande att det skulle kunna vara endast dikt, men det är Guds makt som skapat detta makabra sceneri.
Det är inte ett rakblad som förs mot de blottade handlederna, det är heller inte en kniv utan ett svärd som sakta sänks. Nästan vördnadsfullt närmar det sig den punkten där pulsen slår som hårdast. Folket som samlats för att ta del av denna händelse står hänförda och tysta, snart kommer röda pärlorna fläcka marken och staden kommer åter att bli fridfull och ren.

Svärdets blad är det vassaste i staden och tillhör deras käre överstepräst tillika ledare för stadens militära styrkor, faktiskt ledare för hela staden. Inga beslut fattas utan Gud den allsmäktiges inrådan.
Det vassa stålet tränger igenom det yttersta lagret hud innan det stannar upp, deras offer måste nu bekänna sina synder inför folkmassan och Gud. Synderna måste bekännas med djup ånger för att rena offrets själ innan den spills ut över ritualplatsen.
Rösten bryts när de falska anklagelserna ska bekännas. Detta tilltalar folket som tolkar gråten som den djupaste form av ånger. Folkets reaktion gillas av prästen, som vetandes beordrade död för någon utan skuld. Kanske har Gud inget med detta att göra, kanske handlar det bara om makt.

Inte alla i folksamlingen är roade av detta skådespel. Den verklige syndaren betraktar med sorg den oförrätt som snart skall begås. I upphetsningen är det ingen som tar notis om denna skuggfigur, ingen utom den präst som sedan länge sagt upp bekantskapen med sin vägledare. Denne präst som med ögonen fästa på en skugga ger order om att en oskyldig människas blod ska rinna ut över stadens gator.
Svärdet höjs, tar sats för att separera smutsiga händer från en syndares kropp. En sista tår som splittras mot handlagd sten. Ett ögonkast där en bekännelse överskriver en annan. Ett svärd som klyver luften och ett oskyldigt offers blod som inte renar utan svärtar den stad som nu är dömd för dess oförståelse. En skugga som glider undan.

Solen i det nästan vita håret, nu fläckat av röda inslag. Det sista offret i en allt för lång rad.




Prosa (Novell) av Delora
Läst 463 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2008-12-15 11:28



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Delora
Delora