Jag vaknade upp ur en lång tids dvala på sjukhuset. Jag hade blivit nedslagen av en blockerare på allmän plats och förpassats in i ett drömlikt läge.

Jag hade färdats långt. Det märkte jag då jag vaknade upp ur mitt tillstånd. Det är svårt för mig att i ord återge hur det tillståndet tedde sig. Jag kan bara återge att jag hade besökt en plats eller ett land, mellan koma och medvetslöshet. Jag skall här försöka återge vad jag upplevde på den platsen, så gått det går. Flera av upplevelserna som jag haft, går inte att återge riktigt med ord. Landet som jag gick in i kallas för poetlandet. Det skulle kunna vara en parallell verklighet till den jag nu har vaknat till. Men där var allt tvärtom till hur det är här hos oss.

Landet bortom ovan, som när längtan och där varje person var sin egen poet, kom jag till. Jag märkte då jag kom till landet att jag var klädd i en något finare klädedräkt. Den väg som jag så plötsligt befann mig på, var krokig och verkade befolkas av allehanda drömska varelser. Det var natt.

En av varelserna kom emot mig och sade "Jag är tiggarkungen Sjöstrand här, det är få som har mig kär, men en och annan av tiggarfolket här, när jag med smärre märgfulla ord och läten, kallar dem ofta för beläten. Må du främling här ta dig i akt så att du inte blir av med all din prakt." En mörk främling, Dorani var hans namn, kom ut ur nattens svärta, det ljusnade så en aning i det han sade" Följ med mig till kung Svennas hov ikväll, jag visar dig vägen till honom då." Ord av en tiggarsiare som hette DanSan klingade i mina öron då vi gick mot slottet "Här när vi oss av drömmar och lever av vissheten om att poesi finns i var mans själ och hjärta. Idag då det är jul, inser vi med ens att detta med sanning och vishet, är världen fattig av, ty ingen här när sig av det."

En svart falk skriade varnande  uppe i den mörka skyn

Vi gick så åstad och som i en dröm verkade det som vi beträdde poesins utmarker och så närmade oss slottet där kungen skulle bo. Innan dess sade så främlingen Dorani att vi skulle gå igenom bokstavskogen. Inne i skogen hördes avtärd poesi susa mellan trädkronorna. Stigen vi färdades på blev så smalare och smalare. Träden verkade komma närmare stigen ju längre in vi gick. Mörkret lade sig som en filt över oss, hotande och tryckande svärta omgav oss så. Plötsligt ljöd ett tjut som nästan slog lock på våra öron. Dorani sade att det var Enedielhäxan och Amazonerna som regerade i skogen. Plötsligt såg vi ett ljus som verkade komma lite längre framför oss. Det skimrande likt svartsilver.

Vi gick mot ljuset. Det visade sig komma från en lykta som klokgumman Ulla Tillemo bar på. Ulla stoppade oss med en liten gest. Hon sade" Ifall ni er mot slottet beger måste jag här säga att, det så kommer att falla en skäggig man död ned, så se ifall ni detta vill med eran färd mot främmande härd." Vimmelkantig av alla intryck följde jag stapplande efter Dorani ut ur skogen. Så såg jag slottet stå framför mig i all sin prakt! Poesibelagd med sirliga stavelser och pryd med koreanska verser. Detaljarbete av slottet i finaste snitt med japanska haikun, och flera obeskrivliga prydnader som Glittertindrade i mina ögon. 

Vi närmade oss slottsvakten som sade" Mitt namn är Fredrick här och jag när poesi i mitt barm, ty den är varm. Kan ni lösenordet?" Dorani svarade "Psykofarmaca." Insläppta blevo vi så, men titta där, vadå? En tjock man i röd klädedräkt låg mitt i slottsalen. Hans vita skägg var färgad röd, vad blev hans död? Jag stannade som av blixten slagen, vid denne liggande man, som verkade bekant. Han hade lite drag av Anders P, men ändå inte. "Det var han som gjorde det" var det en gestalt som sade, pekandes på mig. En soldatdräng tog tag i mig och band mina händer, sedan släpade han mig till en fängelsehåla. Vi fick gå långt ned i slottet. Många valv och gångar passerades. Så öppnade soldatdrängen gallerdörren till slottets värsta fängelse håla. Bunden och sittandes i mörkret, stängdes så dörren bakom mig. Soldatdrängen sade" så nu har jag låst in dig, så sant som jag heter Steve Lando." Jag tänkte i mitt stilla sinne, var har jag hört det namnet förut?

Flera nätter i rad dväljdes jag i denna illaluktande hålan och led, då många råttor gnagde på mig då jag försökte sova. Det fanns inget avträde, så jag fick göra mina behov bunden vid händerna i cellens ena hörn. En morgon vaknade jag av att min rygg pryglades av soldatdrängen, han sade att jag omedelbart skulle vakna och följa med till kungen som skulle avgöra mitt vidare öde. Smutsig, och med sönderslitna kläder, släpades jag fortfarande bunden till kungen. Kungen tronade sin kungastol som var belamrad med allehanda grannlåt. Utan att tänka efter något vidare sade han "Av med hans huvud, han har dödat tomten" En fager mö svävande då in via dörren, presenterade sig som drömmarnas väverska, alias Night soul Women, hon sade "Denne man som är den han är, bör inte skiljas från sitt huvud, förrän alla är säkra att det var hans huvud som tänkte ut detta djävulskap."

Då alla andra tycktes vilja avgöra mitt öde, tänkte jag som så, mitt hjärta närdes av hopp, sinnet ville tro och jag vill i mitt inre bo. Jag tänkte även att jag när ett inre som är som drömmarnas ocean, där kan varje droppe av tro få poetfloder att rinna och bilda havsbris av längtan om en skönare poetland att leva i. Ett land där jag vill förbli i. Plötsligt hördes det bjällerklang och ljuva toner från en värld jag alltför väl kände igen, Kalle Ankas jul på teve som klingade in från sjukhusets allrum.

 På det sättet vaknade jag upp i sjukhussängen och trodde att allt som jag upplevt inte var på riktig. Sedan såg jag änglarna framför mig, Sofia Victoria som med sin närvaro ger människan tron tillbaka. Tysken som skriver bistra rader, men när ett varmt hjärta,. Tids_ resenären som kan vandra mellan poesins utmarker men ändå verka i en sann anda. Hannadraken som med sina ord kan få människors sinnen att brista. Hope, som i texter kan nära skratt och allvar, lika seriöst. Kristina E som med texter kan  lämna ut sig naken, men ändå verka ha integritet.

 Marreb som snart själv är en skrivarguru. Sedan den med blåvingar som bär det med behag, sina texter och annat, blåbäret. Kiai som med texter kan verka klurig och dann. En skir ängel med vingar som bär och texter som lär, Sumeja. Hannadraken som i sin närvaro i texterna verkligen kan återge sitt innersta. Dempa som med kraft och mod vågar säga det som andra skyggar inför. En amerikansk ängel fanns där också, som med sina ord vill förmedla det hans ljusa sinne ser, The Apache Kid. En vaken ängel som skriver drivet, Lotusblomman. Peter Matsa som med sina vingar får noveller att lyfta och ger själens dess näring genom dem.

Det är på grund av er jag ville vakna upp till denna världen igen