Livet tuktar oss rättrådighet,
där ingen rättvisa finns,
där kärleken är ett redskap
i orättvisans tecken
som straffar människan, ett rent helvete.

Allt för att ge oss en färdriktning;
skolar och uppfostrar livet oss,
för att sedan ändrar reglerna.
Skapar ett beroende för att vi ska brytas ner & foga oss orättvisan.

Den driver människan in i vansinne,
tvingar oss indirekt till funderingar
över; existensen, ödet eller slumpen.

Det hela är en mänsklig teater,
där åskådarna är livet självt.
Såväl i gråt som skratt,
i en tragisk komedi eller en komisk tragedi?

Ingen vet varför.