En gång för alldeles nyligen sen fanns det två pojkar som hade Musse Pigg som sin största idol. Kanske för de stora öronen, kanske för symboliken som romantiserade deras lillvuxna hjärtan.
Det här är ingen grandios berättelse om vänskap eller övernaturligt glitterbeströdda livsöden. Det är bara några få simtag i ögonblicksoceanen. Kanske en berättelse om de som krossade sina knäskålar till glitter och strödde ut det över dem som blev kända och brann och slocknade för det sen. Hjälteblodets introduktion när det ännu inte tappats upp i provrör. Två vingar köpta på en affär för 180 kronor.
De två pojkarna som fanns alldeles nyligen hette Daniel och Stefan, och de om några visste hur man dansade med december iklädda endast adidasskor och hjärtslag.
Och de visste det, de visste att de var fyrverkidömda, båda två. Att de skulle komma att köpas, tändas på och skjutas iväg mot himlen en vinter och där explodera i ett regn av röda, blå, guldiga, gröna och silvriga stjärnor. Och de visste att efter några sekunder skulle de komma att slockna, och de som köpte dem att gå in till sina varma nyårsvardagsrum igen utan en tanke på att det ögonblick som nyss skedde var ett helt liv. Och de skulle inte ligga som osynligt splitter likt minnen i snön, de skulle inte att finna ett hem bland stjärnorna. De skulle helt enkelt inte att finnas mer.


Kapitel 1

En hjärtbultande vinterkväll i december skapar Daniel och Stefan ett blodsband. De använder en fickkniv som Stefan tagit ur sin pappas ficka när han inte såg. Den är röd, på ett använt sätt är den röd och den luktar tobak. De fryser om tårna, står och studsar där utanför lägenheten med porttelefonen.
Det är Stefans pappas kniv, men Stefan vågar inte använda den. Den är vass, trots alla jular som Stefan har gått ut i förortsskogen och skurit av granbarrskvistar med den. Alla påskar som han har fått låna pappas fickkniv och gå ut i skogen och komma hem med påskris. Nu vågar han inte använda den, inte till något så magiskt som det här. Inte till något som inte ruttnar och slängs bort efter ett visst datum. Inte till Daniel. (Förresten är Daniel och Stefan överens om att det är fjädrarna som gör det, inte riset.)
Efter att de har stått och tittat in i den mörka hallen bakom dörren ett tag sliter Daniel resolut kniven ur Stefans hand. Han fäller ut den minsta kniven och tittar på Stefan på det sätt som bara en pojke gör när han känner sig hel. Han är rädd. Så som genom en stum dialog kommer de överens om det. Stefan kavlar upp sin högra ärm på jackan, Daniel kavlar upp sin vänstra. Deras handleder är vita som snön under dem, de sköra blodådrorna är skrämda och sväller, blodet i det blå grenverket av ådror forsar ängsligt och ursinnigt under deras hud. Forsar utan mål. Så snuddar Daniel till med kniven vid hans hud. Ingenting händer. Han gör det igen, trycker och snärtar liksom till lite grann. Då kommer det, blodet sipprar fram. Det är inte så mycket, men det räcker. Han gör likadant med Stefans högra handled, sedan släpper han snabbt kniven på den ishalkiga stenen under dem och trycker sin handled mot Stefans. De tittar skrämt in i varandras ögon, Stefans fotografiblå och Daniels trädstamsbruna. Flätar hårt varandras fingrar. De står så ett tag, och stjärnorna ser dem, vintern ser dem, tystnaden ser dem, men de märker ingenting för de har fullt sjå att hålla sig upprätta. Så släpper de det livrädda taget de haft om varandras händer, sätter på varsitt plåster som Daniel tagit med sig hemifrån. Stefans fingrar är blå, hans ögon tillfredsställda. De ler mot varandra, ett darrigt leende i kylan. Daniels fingrar snuddar Stefans rödfrusna kind med sin gröna fingervante, och allting blir stillsamt perfekt som inför ett fotografi. Sedan svimmar Stefan och Daniel får stoppa in snö under hans krage för att han ska vakna. Stefan är rädd för blod, främst för andras. Så vaknar han ändå efter ett tag, hejdar Daniels hjärta att stanna. Så trycker Daniel in koden i porttelefonen, rör lätt vid Stefans tinning och går in genom dörren. Stefan står kvar länge efter att Daniels mörka kontur har försvunnit uppför trapporna. Sedan plockar han upp fickkniven, gnider knivseggen mot en snöhög och går långsamt hemåt. Lämnar lyckliga fotspår i snön.


Kapitel 2

Det första minnet av Daniel är starkt som neon.
Första dagen i årskurs ett, tretton barn som har placerats ut på stolar med färgglada plastskyltar med deras namn på. Spretiga pojkar och kardborrebandflickor skiljs nervöst från sin mammas hand i dörröppningen. Stefan kommer sent. När han kommer in genom dörren blir det knäpptyst i rummet. Fröken ler mot honom, ber honom att sätta sig ner. Sätta sig ner bredvid Daniel. Förlägen över sin sena ankomst och de andras blickar höjer han sakta blicken från golvet och möter Daniels. Daniel har lockigt hår som smeker honom i nacken när han rör på huvudet, kastanjhår. Han har snickarbyxor på sig och en tröja med Musse Pigg. Så sätter han sig ner bredvid Daniel och lyssnar på vad tanten har att säga. (Han har blivit informerad om att kalla tanten \"fröken\", men det känns så elakt. En tant är väl en tant, liksom.) Efter alla namnlekar så får de ett schema (färgglatt) och barnen halvspringer ut ur klassrummet. Dom gick inte sådär försiktigt stelt som när dom kom in, men dom sprang inte heller ut på det sättet man gör när man gått med samma personer i en klass i flera år. De prövar sina vingar. Stefan sitter kvar, försöker smälta intrycken han har fått in. Till slut reser sig Daniel och går mot dörren. Stefan tänker på hur gärna han skulle vilja kittla honom där i nacken, där håret smeker honom sådär bilderboksvackert. Som på prinsarna i sagorna hans mamma har läst för honom. Daniel är nog en prins. Så vänder sig Daniel om i dörröppningen, skrapar lite med Adidasskon mot dörrkarmen.
\"Kommer du eller?\"

De kände inte varandra. Hade inte utväxlat några ord förutom de som var absolut nödvändiga. Det var inte så de pratade, ord var inte deras språk. De visste hur de skulle göra för att förstå varandra, de visste redan när de såg varandra för första gången att de var av samma skrot och korn. De visste det när de gjorde snöänglar om vintern, de visste det när de grät om hösten, de visste det när de badade om sommaren. Och när våren kom, då existerade bara ängarnas gräs och deras kroppar invävda i det. Daniel brukade berätta sagor för Stefan, berättelser från deras värld – hans och Stefans, deras egen som ingen annan skulle få kladda på. De gick för sig själva på rasterna, när det var snöstorm var de ute ändå, när man skulle vara ute så låste de ibland in sig på en av toaletterna och flätade varandras hår eller spelade kort. Balansstången som man inte fick balansera på, den balanserade de på. Och de halkade nästan aldrig. (Förutom en gång när Daniel halkade för det hade regnat och det var halt och han hade skrubbat upp knäna i gruset och slagit huvudet i stången och Stefan hade nästan svimmat av rädsla för tänk om det skulle börja blöda) men han hade klarat sig då och Stefan brukar gå dit ibland när ingen vet, inte ens Daniel, och han kan fortfarande känna lukten av skrapsår och grus. Han går dit för att påminna sig om att Daniel finns kvar.


Kapitel 3

Första gången Stefan for till Gröna Lund reagerade han över två saker. Ett: det var inte grönt.
Två: att man måste nå över en viss gräns på linjalen för att få åka bergochdalbanan.
Gränsen var ett streck med en massa glada clowner runt. Vilka idioter. Som om de som inte får åka bergochdalbana skulle le och säga att sånt är livet. Rycka på axlarna och gå därifrån. Det gjorde inte Stefan. Stefan ville bara vara tyngdlös för en liten, liten stund, men inte ens det fick han. Så han slöt sina händer runt det gula gallret och tittade på dem som åkte. Stod kvar när de släckte ner och stängde. För allting handlar om väntan och längtan. Väntan och längtan och kexchoklad.

\"Jag är rädd, Daniel.\"
\"Varför det?\"
\"Jo, men tänk om himlen har en längdgräns som på Gröna Lund. Jag kommer aldrig att bli längre än så här.\"
\"Du behöver inte vara rädd för sånt, Stefan. Tänk på hur många som inte fått komma in! Miljontals! De får säkert bo på något mycket vackrare ställe. En alternativ himmel, med randiga moln istället för vita.\"
(Nu sväljer Stefan hårt.)
\"Men.. men jag vill ha vita moln, Daniel! Jag vill bli en ängel med vingarna fästa i snickarbyxornas hängslen. Vill inte du det?\"
Daniel märker plötsligt att hans underläpp är sprucken och sårig. Han slickar den försiktigt.
\"Det svider.\"
\"Låt mig se\" säger Stefan, och flyttar sig närmare. Han inspekterar Daniels läpp, kysser honom sedan snabbt. Rummet fylls av flyktig närvaro.
\"Känns det bättre?\"
Daniel nickar, fingrar lite med sin tröjärm. Egentligen svider det ännu värre nu för Stefan hade saftdroppar på sina läppar som fräter i såret. Men det gör ingenting. Han hade fått en varm pust i bröstkorgen, bara av att veta att Stefan vill honom väl. Ord är inte deras språk.
Så slickar sig Daniel omedvetet om läpparna igen och säger:
\"Vi kommer aldrig att bli längre än så här.\"

En gång frågade Daniel Stefan vad han älskade mest av allt i hela världen.
Det var i lekparken, de båda pojkarna uppflugna på varsin gunga. Stefan hade stannat sin gungfart genom att bromsa med skorna i sanden. Sedan hade han svarat:
\"Att veta att man kan det.\" Varefter han hade gjort ny fart. Att veta att man kan älska, det tycker Daniel var ett magiskt svar. Ett sådant han ska komma ihåg och använda någon gång när hans egna ord fastnar i halsen.

Hösten har varit. Brunnit och lämnats som aska. Nu väntas vintern med sin magi, sitt glitter och sin snöskottning. Som vi älskar snö i december och som vi sliter ut oss med att skyffla undan den i januari.
\"Människan vill inte ha snön längre när den tappat sin magi. Och det gör den när Arne Weise inte längre visas på tv, när julklapparna öppnats och nyårsraketerna sprängts, då är den inte längre godkänd. Inte längre magisk.\"
Det är Daniel som förklarar för Stefan hur människan ser på snön. Han tycker att han är väldigt analyserande. Han har fått nya skridskor i julklapp. Daniel avskyr att åka skridskor. Han avskyr isen och det ursinniga mörkret som finns under den, han avskyr strålkastarna som tänds när man rör sig, avskyr att ramla och slå i svanskotan, han avskyr att sitta i evigheter med att snöra av och på sig de tunga skridskorna med bortdomnade fingrar. Hans fötter blir klaustrofobiska, han är säker på det.

Stefan älskar att åka skridskor. Främst för att Daniel gör det så ofta. Egentligen tycker han att det är rätt läskigt.


Kapitel 4

Det har snöat i flera dagar. Det snöar när de går upp, det snöar när de går och lägger sig. Stefans familj vill att han ska stanna hemma för han har varit med Daniel så mycket och är det inte bäst ändå om han hittar några andra vänner? Så resonerar de, så säger de till honom och så kraftigt gråter Stefan att de nästan ångrar sig. Men icket. Det är söndag eftermiddag, det har blivit mörkt. Stefan sitter i skräddarsits på sin säng och studerar sin tapet. Han är uttråkad. Längtar efter att höra någon av Daniels berättelser. Han har vikt fyrtiotre pappersloppor och nu ligger de på golvet, som yvig snö. Papperet är slut, men Stefans fingrar söker fortfarande. Söker efter den där nacken med det mjuka kastanjhåret. Han reser sig upp och öppnar sitt fönster. Kalla vindar blåser in, rör hans hud som iskalla dansande händer. Han börjar huttra, men lutar sig ändå längre fram för att se om det är någon på gatan. Kanske någon som är på väg mot deras hus, kanske mot deras dörr, kanske hans fönster, kanske till hans hjärta. Snön virvlar och lägger sig tillrätta på vägen, ser så fjäderlätt inbjudande ut. Så ser han en gestalt långt borta på vägen, en svart skugga bland alla vita kristaller. Han går sakta, snurrar till då och då. Snurrar som om han dansar. Ramlar. Reser sig igen. Efter några minuter ser Stefan vem det är. Han plockar upp sin tjocktröja från golvet och trär den över huvudet. Den är grön med vita snögubbar på. Han tänker inte efter, han bara öppnar fönstret så mycket det går och klättrar ut. De har en brandstege på väggen bredvid hans fönster, han når den och klättrar ner på den, försiktigt så att han inte ska halka. På bron står hans blöta kängor. Han tar på sig dem och känner knappt kylan när den tränger genom sockarna och blöter ner huden. Gestalten har stannat vid deras brevlåda, väntar. Han är inte längre en skugga, endast en pojkkropp som trotsat vintern och fryser så tänderna hackar mot varandra. Stefan springer, ja han springer ut på vägen och stannar en centimeter från gestalten. Deras andedräkter blir till rök i luften, Stefan andas snabbt, gestalten andas taktfast. Så smyger sig gestaltens ena vante runt nacken på Stefan och Stefan kramar om honom. Så står de länge, kanske för att det är kallt och kroppsvärme är bra att ge varandra då, kanske för att de fyller igen hålen som de grävt i varandra genom att inte vara tillsammans. Så går de bort längs vägen. Deras näsor rinner ikapp, deras vantar suger upp det när de instinktivt torkar bort det. Deras kinder är spräckligt röda, deras ögon klara. De går förbi radhusen, villorna och rucklena. Stannar vid den stora vägen där de stora bilarna kör. Lägger sig vid vägkanten och gör vinterns första snöänglar. Stefans blöta kläder klibbar mot huden, men det gör ingenting. Daniel får snö under tröjan, men det gör ingenting. Snön faller fortfarande, fastnar i Daniels såriga underläpp. Så reser de sig och betraktar sina änglar. Stefans huvud lämnade inget bra avtryck i snön, så ängeln ser huvudlös ut. Daniels ängels ena vinge är kortare än den andra. Men det gör ingenting. Så går därifrån utan att rätta till deras fel. Utan att så mycket som ens stampa på dem.

Kapitel 5

Advent passerar som el i fönstren, som uppackat glitter som inte ska stanna. Daniel gör en kvällsritual av att vandra runt kvarteret och stanna framför varje fönster och titta in. Han studerar deras julpynt. Några familjer har glittrande, lysande ljusslingor runt sina dörrar eller runt träd. Det är vackrast på träd, då ser det ut som om de glittrande ljusdioderna är en del av trädets grenar. Som om det växt fram inifrån. Det som glittrar. Men det allra bästa är att han kan svepa fram i snön utan att någon ser honom. Känslan av att iaktta något hemligt i smyg, att bejaka. Det är det som Daniel älskar mest. Ibland ser han en silhuett på väggen, ett flimmer från en TV i fönstret. Så återvänder han hem och suckar lite när han ser hans egen familjs fönsterpynt. De har en ljusslinga med vita ljus virat runt sitt körsbärsträd som knappt syns när det har snöat. En tilltagen plastbarrkrans på dörren. En adventsljusstake i köksfönstret med nio lampor fast endast sju fungerande. Deras julpynt är använt så många gånger, radhusfamiljstrasigt. Resten av kvällen sitter Daniel vid köksbordet och dricker te och tittar på deras ljusstake. Den kastar ljusstrimmor över bordet när det blivit mörkt. Det är mörkt.


Kapitel 6

Daniel har en storasyster som heter Linda. Linda har aldrig haft någon pojkvän, fastän hon är den snyggaste blondinen i klassen. Det tycker Daniel är konstigt. Är inte naturlagarna sådana? Så får Linda ett kärleksbrev med posten. Det är från en kille i parallellklassen som mött hennes blick flera gånger under spansklektionerna. Han tycker att de har skapat en tyst kontakt. Tydligen är han ordentligt kär i henne och vill att hon ska skriva tillbaka. Linda kan inte för allt i världen komma på hur han ser ut. Men hon kommer ihåg det till slut. Det är han den där spinkiga, tysta killen i hörnet av klassrummet. Han med rött hår. Linda tycker att det är synd att den första killen som gillar henne är så ful och äcklig. För det är han. Och aldrig att hon tänker skriva tillbaka, säger hon med rodnande kinder. Nu har det ju hänt! Nu har hon fått beskedet! Svaret på hennes ansökan! Hon är godkänd! Inte längre ett barn, inte längre onormal. Hon har bevis på att det går att bli kär i henne. Det är det här hon har längtat efter. Och nu när hon är godkänd går hon självklart vidare till de bättre. De snygga. De onåbara. Inte bryr hon sig det minsta om det pojkhjärta som brinner för henne blir till aska. Inte tänker hon på att hans sköra leende går sönder lite mer varje morgon det inte kommer något brev. Hur han bleknar bort – som en stjärngosse i en snöstorm med ett flämtande stearinljus i handen. Som med darriga knän söker Lucia som försvunnit med sina tärnor. Linda är fjorton år och sminkar sig med mascara för Deras skull. För att de ska tycka om henne. Det går att tycka om henne. Det har hon bevis för i en låda i sitt rum där det ligger ett söndertummat kärleksbrev adresserat till henne. Som hon i skam låst undan. Som hon i glädje låst undan. Som hon i förnekelse låst undan.

Det är som när man har fått tillbaka en uppsats och bara tittar på betyget längst ner på sidan och struntar i den långa kommentaren. Det är som när en rödhårig pojke gråter i brevlådan den femtonde dagen efter att han skickade sitt hjärta i ett brev.
Men det hör väl också till naturlagarna, antar Daniel.


Kapitel 7

Plötsligt är det bara tre dagar kvar till julafton. Julafton kommer att äga rum en måndag. Idag är det torsdag. Stefan ska möta Daniel på stan. Som de flesta andra människor har de en särskild mötesplats. Deras är en övergiven busskur dit ingen annan flyr än de själva. Den ligger bakom Folkets Hus, endast några meter från torget. Men det är det ingen som vet. Precis som ingen vet att lösgodiset på byns ICA är över ett år gammalt. När Stefan kommer dit väntar Daniel på honom med sina kängor, blå tjocksockar och röda jacka. En ljusröd jacka. Den med det trasiga blixtlåset som alltid är i vägen när det blir rast i skolan och det är bråttom ut. De går runt i affärerna och tittar på allt de säljer till jul – allt glitter, alla mekaniska jultomtar, alla leenden och alla plastgranar. De blir fascinerade av allt glitter. Daniel köper faktiskt en låda med glitter som de sedan sitter och knyter runt varandras huvuden. Bara för att det är glitter, liksom. De är på väg till busshållsplatsen (den riktiga) för att ta bussen hem igen. Då ropar någon på dem, någon på andra sidan gatan. Någon som kan deras namn. De går dit och ser att det är några av killarna i sexan, han som ropade på dem röker tafatt en cigarett. Julian och Oskar från femte klass är också där. De ser rädda ut, men de står där. Stefan och Daniel blir erbjudna cigaretter. De tar emot dem, för de vet inte annars hur de skulle våga göra, och ett enda bloss kan väl inte skada? Det silvriga glittret tindrar i deras hår. Så börjar de hosta och de släpper båda cigaretterna på marken. De vill gå därifrån, vill verkligen gå därifrån. Men det är då som Han som ropade på dem knuffar till Oskar. Knuffar honom hårt, han vacklar baklänges. Sedan slår Han honom på näsan, då blir Julian rädd och rycker Oskar i ärmen. Men Oskar och Julian är i alla fall smarta nog att fly. De springer nerför gatan med skräcken kramandes om deras ishala vinterhjärtan. De snubblar till och snön yr runt deras skor. Så springer de vidare. Daniel och Stefan är kvar där i gathörnet med cigaretterna fortfarande glödande på marken vid deras fötter.

Någon knuffar dem så de slår ryggarna mot tegelväggen bakom dem. Med en hick ser Stefan den sista bussen fara. Oskar och Julian sitter där inne, de flyr som de djur de känner sig som. Den sista bussen för kvällen och natten far nu, far hem till förorten. Hem till TV:n och Diggilo och mamma och pappa och lösgodis. Daniel kramar förskräckt Stefans hand. Det snöar stilla. En knytnäve träffar Stefan i bröstkorgen. Han flämtar till, men står kvar. Någon går förbi dem på andra sidan gatan. Någon som blir rädd, en vuxen som ökar sina steg. Ännu ett slag, och en eld far upp i Stefans hals. Daniel sparkar på personen som knytnäven hör ihop med. Sparkar för sitt hjärtas skull, sparkar förgäves. Faller. Det ligger två pojkar i snön på en gata och deras ansikten är förvridna. Börjar upplösas. Ett regn av sparkar träffar deras revben, deras värdighet, deras jackor. Så upphör regnet. Det blir tyst. Snön faller stilla över dem, som för att trösta. Stefan reser sig, sakta reser han sig men han reser sig. Tar snabbt stöd mot väggen. Han gråter, och när han gråter hulkar han, och när han hulkar snorar han. Hans näsa rinner. Daniel ligger och kippar efter andan i snön.

Stefan tar tag i hans hand och drar upp honom. Håller honom hårt så att han inte ska ramla. Daniel gråter mot Stefans axel. Torkar sig under näsan och hans vita vante blir röd, han blöder näsblod. Stefan ser att det är blod, men han vet att han måste hjälpa Daniel nu och inte svimma. Hans egen näsa är endast snorig, älskade Daniels är blodig. Stefan tar upp sin felsydda grytlapp ur byxfickan, river isär den och trycker försiktigt in den i Stefans näsborre. Daniel blinkar med stora, rädda ögon. Snöflingor fastnar i hans hår, hans mössa ligger på marken. Stefan tar upp den och trycker ner den över Daniels glittrande kastanjhår. Så börjar de långsamt gå iväg längs den snötäckta gatan, Daniels vänstra arm är draperad runt Stefans axlar. Nakna är deras blickar, orkeslösa deras fotspår. Två pojkar med skavsår snubblar hemåt, den ena med huvudet böjt bakåt med en grytlapp i näsborren, den andra med stelfrusna kinder och varma tårar. Under deras kläder ömmar huden. Börjar bli blågul.
De är elva år.


Kapitel 8

De hade hållit hand när de lämnat Åhléns. Därför hade de blivit slagna. De hade haft bögigt glitter i håret, därför hade de blivit slagna. De hade haft mössorna deras mammor köpt åt dem, som de köpt med hjärtats värme så deras älskade söner inte skulle frysa. Som pojkarna troget tog på sig varje morgon. För att deras mammor älskar dem på det sätt som många mammor älskar sina barn – naivt och blint och godtroget. De hade varit sig själva, därför hade de blivit slagna. För att det syns på dem att de är av en annan sort.

Daniel och Stefan kommer hem till slut den natten, de liftar med en rostig SAAB. Sötast av alla bilar. Söndrigast av alla bilar. Daniels näsblod förstör hela han med sitt sätt att fläcka ned. Stefans mage värker för hans egen skull. Hela natten molar smärtan. Att aldrig förstå. Att aldrig acceptera. Att aldrig förstå varför. Ett sår har börjat bildas i hans hjärta. Hans julgransförväntansfulla vinterhjärta.
Klockan är över tolv när han släcker nattbordslampan. Det är två dagar kvar till jul.


Kapitel 9

När man går från skolan och hem så passerar man kyrkogården. Den är inte så stor, men ändå är den obehagligt granbarrstyst. En gång när Daniel var på väg hem så stannade han vid kyrkogårdens grind. Det var ingen där, det var fritt fram för en pojke som han att utforska gravstenarna och tystnaden. På nästan varje grav låg det ruttna blommor. Bruna, torra blommor som en gång sprakat av färg och liv. Ingen hade varit där på länge. Att ta hand om en släktings grav handlar ju inte om att ta hand om graven i sig. Det handlar om att ta hand om sitt minne. Ta hand om sitt hjärta när det känner saknad. Minnen bevaras genom att köpa blommor varje månad och lägga dem på graven. Kanske putsa gravstenen ibland. (Även om det inte delges i dikter och böcker så har faktiskt de flesta gravstenar väldigt mycket fågelskit på sig.) Självklart vill man att sin döda väns grav ska hållas intakt och inte falla sönder till en mossbeklädd sten och ogräs. Men där Daniel står har ingen varit på länge. Han står på grusgången länge och bara står. Tittar sig stilla omkring. Väntar inte på att någon ska resa sig ur graven och släpa honom ned i underjorden, inte heller lyssnar han efter ljud från någon vålnad bakom honom i gruset. Nej, han lyssnar på tystnaden. Lyssnar på dess berättelser, lyssnar noga och hänfört. Sedan går han hem.

Dagen efter frågade Stefan hur det var på kyrkogården, om det var läskigt. Men Daniel hade bara skakat på huvudet och sagt att han lyssnat.
\"Kan du inte berätta vad du hörde?\" hade Stefan frågat och tagit en klunk mjölk.
Och Daniel hade berättat. Han berättade i en timme om det han hade fått veta. De hemligheter han hade fått vara en del i. Om tystnadens alla sår. Om skrapsåren vinden får av att blåsa genom kyrkogårdsgranar. Om stillsam kärlek. Om måsarna och duvorna av sten. Om stelnat fågelbajs. Om sagor och trollsvansar och människohjärtan.

Kapitel 10

När julgranen ska kläs är det alltid världens tumult. Och förresten, hur kan man säga att granen ska kläs? Är den naken annars eller vad? Räknas inte barren? Daniel har allvarligt funderat på att göra en skylt där det står något i stil med ”diskriminera inte barren”. Men han skulle inte bli förstådd. (Det är otroligt svårt att vara konstnär.) Nu är det i alla fall dags igen, och Daniels storasyster och Daniels mamma har varit uppe på vinden och hämtat ner kartonglådan med julpyntet i. Nu står den öppen i vardagsrummet och är fullproppad med julgranskulor, glitter och pepparkaksgubbar i brunt papper. Det är fascinerande hur en kartonglåda kan bygga upp så mycket förväntan. Så mycket glädje. Nu står Daniel, Linda och deras mamma Lena i vardagsrummet och ska alltså klä den nakna granen med dagispysselresultat och nyinköpa julgranskulor. Både röda och genomskinliga med glitter på. Daniels pappa sitter på en stol och utför det årliga frustrationsmomentet: att trassla ut ljusslingan. Julstjärnan är tjugosex år gammal. Den är trasig men den är inte övergiven. Det är en principsak har Daniel fått höra av sin mamma minsann. Julstjärnor överger man inte. Som den tronar i all sin glans i granens topp. Fastän den är trött och trasig så ska vi tillbe julstjärnans princip. Fastän det syns så väl att den vill falla ner och plockas undan, så ska vi endast se dess glitterflagor. Julstjärnan är ett barn i familjen. Det som ska hålla familjens ansikte uppe, mellanbarnet. Det som alla säger att de ser just för att de inte gör det.
Men granen blir klädd, och julstjärnan trycks ner på sin grantopp. Ser mer genomborrad ut än idyllisk.

Visst är det ett problem det här med chokladaskarna om julen! Det pågår ett tyst, dock inte alltid så tyst, krig om gräddnougaten, pärlnougaten och andra dyrbara chokladbitar det bara finns eller två av i varje förpackning. Om någon tar en gräddnougat så får den personen absolut inte ta den andra gräddnougaten på den våningen. Och OM personen i fråga ändå gör det så är det med dödstraff förbjudet att ta någon av dem på våningen under. För att inte tala om pärlnougaten! Den vita, runda pralinen i mitten som är fylld med världens godaste ljusbruna nougat. Den är åtråvärd. Den är som den enda ballerinan på scenen som är klädd helt i vit tyll, och de runt omkring är blott bakgrund. Stämningsskapare. Rättning: nödvändig bakgrund. Alla vill ha den – men nåde den som tar den! Fastän det bara är den och en körsbärspralin kvar så hör man alltid: ”VEM har tagit pärlnougaten?” eller ”Jamen det var ju just snällt. Jag som hade tänkt sätta mig ner vid TV:n efter mitt TRÄNINGSPASS och njuta av en välförtjänt pärlnougat. Vad har ni gjort ikväll då? Slappat som vanligt eller?”
(Här hörs alltid ett litet skratt, fastän personen i fråga fortfarande har en vass underton som bestämt indikerar på att det var hon som förtjänade pärlnougaten.) Den åtråvärda. Skatten. Den syndigaste av de syndigaste. Hänfört bevittnar Daniel allt detta. Sedan en sen kväll tar han en gräddnougat och den sista pärlnougaten och några vanliga bruna och äter dem på sitt rum. Nästa dag ska vrål höras från vardagsrummet, och Daniel kommer bara att le och lyssna fascinerat när de börjar gnabbas igen. Bakom dem är TV:n påslagen och visar undernärda barn med uppsvällda magar och infekterade ögon. I deras bruna ögon tronar nougatskatter som ingen någonsin kommer att fråga om de får ta. Det är den slags choklad som alltid smälter.

Kapitel 11

Julgranen är färdigklädd. Klädd för att stå inomhus. I vardagsrummet hörn står den, kastar ljusstrimmor på väggarna. Lyser upp hela rummet med ett svagt sken. Daniels mamma envisas med att släcka den varje kväll när de går och lägger sig. Då går Daniel och tänder ljusslingan igen. Sedan bussar hon honom i säng och släcker den. Men hon vet inte, hon vet inte att Daniel tassar upp ibland i mörkret och tänder granens ljus. Och hon får aldrig se lyckan i hans ögon när den tänds och får golvet och väggarna att skimra. Hon får aldrig se sagan skrivas i hans ögon. Aldrig kommer det att vara hennes handstil. Alla borde förstå magin och den tysta, vackra trygghet som finns när granen är tänd om natten. Vetskapen om att den är tänd när man är mörkrädd på sitt rum. Ljusstrimmorna över golvet som nästan når till första trappsteget när man så tyst man kan tassar upp för trappan igen. Det är som en underbar hemlighet. Som en ängel som håller vakt i vardagsrummet med en fackla. En överenskommelse mellan ängeln och barnet, att vakta huset, att hålla vintermörkret utanför fönstren när de andra sover i sina sängar. Det finns ingenting tryggare för Daniel att veta när han ska sova. I drömmarna är han en figur i en bilderbok som ängeln koncentrerat färglägger.

Kapitel 12

Linda förstår ingenting. Hon förstår allt – därför förstår hon ingenting. Ögonen ljuger inte, nej nej ögonen är sanningssägare. Det är jävligt konstigt att ingen har rivit ut sina ögon just därför.
Det är lördag kväll, snön faller stilla – nonchalerar allt som den landar på. Hon är hos en av sina vänner, Stina, och hon står vid deras köksbord som kvällen till ära täckts över av en vit sidenduk. Hon håller hårt om sitt ölglas. Genom glaset kan man se telefonnumret i bläck som är skrivet i hennes handflata. Fågelpojken, kajan. Den svarthåriga guden som hon träffat flera gånger och nästan haft sex med. Men det har dom inte – haft sex alltså. Han hade förstått det fast hon inte sagt något. Hon hade väl bitit sig i läppen för många gånger. Nu är det lördag, fest och Linda har väntat på fågelpojken i fyrtio minuter. Graderna i hennes hjärta har börjat sjunka – och hon kan nästan ana hur isen börjar bildas. Hon släpper sitt hårda grepp om ölglaset och går in i hallen. Där är folktomt. Hon tänker på kajans fingrar i hennes hår, så prövar hon om den tunna isen bär hennes steg. Den är tunn, men den håller. Så öppnar hon dörren till Stinas föräldrars sovrum och tänker att hon ska sätta sig ner och vila lite. Titta på snön, få vara ifred. Musiken får tavlorna på väggen att skallra i takt. Dörren knakar när hon öppnar den – likaså gör isen – men hon går in. Ögonen ljuger inte, nej ögonen talar sanning. (Så riv ut dem, riv ut dem!) Fågelpojken är där i sängen – trevligt. Ovanpå Stina – inte särskilt trevligt. De ser henne inte där hon fastnat i dörröppningen. De bara fortsätter stöna och vad i helvete gör en fågel med en gris?! Hennes hjärttemperatur sjunker snabbt till bitande minusgrader. Hon stänger inte dörren, hon går bara lugnt ut ur huset, går längs en gata hon inte ens vet namnet på. Så rasar hon igenom isen, så brister den ändå. Hon vill vara sex år, hon vill vara arton. Hon vill dricka öl, hon vill äta mammas bullar i sin säng. Hon vill kyssas, hon vill vara ifred. Hon vill gråta, hon vill le. Hon vill slå, hon vill röka. Hon vill rädda hela världen, hon vill ha rostade mackor och O’boy.
Hon står i snöfallet en lång stund. Sedan går hon hem efter att ha tänkt efter länge åt vilket håll hem är. Tornsvalevägen eller fågelpojkens bröstkorg. Det blir Tornsvalevägen. Hela natten simmar hon i det förlamande iskalla vattnet. Utan att dö. Utan att överleva. På morgonen äter hon scones som hennes mamma bakat. Utanför deras fönster inga fåglar.

Vem ska orka berusa henne nu? Hennes hjärta reagerar inte längre på någon drog, inte heller på varma händer eller klister. Dess skärvor ligger utspridda som elstötar i hennes varje rörelse, handling och andetag. Vem ska orka berusa henne nu? Hennes skyddsängel har fått frätsår på sina vingar av acetonet hon använde till att bedöva smärtan av att inte kunna tillbe den, hennes nagellack kan inte längre hålla ihop hennes håliga strumpbyxor. Hon är en fallen stjärna. En av de bilderboksvackra, en sån man glömmer ögonblicket efter att allting brunnit. Men det spelar ingen roll hur blodig en smärta är i bröstet, hjärtat slår likafullt ändå. Det är en läxa man måste lära sig. Om man inte blir rebell förstås och tänder på sitt hjärta med flit och försöker få det att aldrig slockna. Men det finns en dold mening som ingen ännu lärt sig se. Inte heller förbise. Att hjärtat är ett tändstickshus, lika svårt att bygga som ett korthus, och lika inbjudande att elda som en tändsticka. Lika svårt att greppa som tändsticksasken i vinterkylan när fingrarna tappat känseln.
Tändstickor är till för att brinna. Hjärtan med. Och brinna ut.

Kapitel 13

Sen Stefans storebror fyllde sexton har han aldrig gett någon julklapp till Stefan. Inte till någon annan heller för den delen. Han tycker att det är kapitalistiskt att köpa presenter, han visar bestämt sitt missnöje varje gång det vankas jul, födelsedag eller något annat som har med presentköpande att göra. Stefan brukar tänka att om hans bror fick en miljon kronor att köpa vad han ville för skulle han med glad min bränna dem på torget. I sin dagbok skriver Stefan: ”Det är bara att hoppas att de stackars människorna i de där flugöversvämmade bananländerna ser röken som stiger över Åhlénsbyggnaden. Jag hoppas att de ser den.”

Stefans bror försöker lära Stefan vad en princip är för något.

Kapitel 14

Förneka. Förneka det man ser och hör. Om ögonen inte visar dig det du vill att dom ska visa – klös ut dem. Om öronen inte berättar det som du vill höra – slå dem. Sluta aldrig vara arg. Provocera dina sinnen. Och alla dem som ser men inte gör, jag ska lära dem att brinna. De ska se sin eld spegla sig i snön, eldens desperata elektricitetsgula avbild.

Kapitel 15

På fönsterblecket i TV-rummet står en glaskupol. En sån där med snöflingor i plast som man kan lyfta upp och skaka. Den har inte blivit rörd på flera dagar. Snön ligger på bottnen, vattnet är glasklart. Den röda ängel i mitten är naken utan sin dalande snö. Daniel står där länge, tittar på ängelns röda, halvt bortnötta färg. Bortskavd. Med åren har färgen fått ge upp och börja lossna. Vattnet är frätande. Ja, så föreställer sig Daniel det. Och den stackars ängeln med sin plastsnö som inte ens kan använda sina vingar. I sina mardrömmar är Daniel instängd i den. Och alla bara skakar glaskupan och snön faller och hans ditmålade leende gör så ont att hålla kvar. Daniel skakar glaskupan en gång, sedan går han in till sitt rum. Vågar inte vända sig om för han vet att snön har slutat falla och lagt sig på bottnen igen. Vågar inte möta ängelns blick. Den är allt för blå.


Kapitel 16

Det är exakt femton timmar och en sekund kvar till julafton. Det är morgon, solen lyser faktiskt, lyser på snön och på husen. Får allt att glittra, bli till reflexer. Till och med den fula ringen som Lena har klär väggen i regnbågsskimmer. Daniel tänker: solkatten är den tamaste katten. För det är ju sant. Vi kan styra den vart vi vill och den reflekterar endast i stål och glitter och glas. En halvt urdrucken tekopp står på köksbordet, till synes halvfull men egentligen är den tom. Bottenlöst tom. Så tom som bara en kopp kan vara en vardagsmorgon i Sverige. Alla i radhusslingorna avskyr morgnar. Även Daniel och Stefan.
Men den här morgonen är ändå speciell, den är enträgen och envisas med att påminna alla om att det snart är jul. Kalle Anka på TV, frälsningen. Frälsaren. Pluto och hans vänner. De som gör allt bra, om så bara för en dag. De som läker såren.

Daniel och Stefan möts i skolans korridor på väg till sina skåp. De ler mot varandra innan de möts, håller ögonkontakten så bra att de börjar skratta när de kommer fram till skåpen. Daniels ena Adidassko har ett hål framme vid tårna.
\"Hej\", säger Stefan. Hans snelugg är orangefärgad och Daniel vill röra den men han gör det inte.
\"Hej\", säger Daniel.


Alla är vi ändå bara stoft i ögonblicksoceanerna. Stoft som blir till en helhet ibland.
Ett liv flimrar förbi, hinner med både skrik och gråt, men blir till slut ändå en droppe i vinterns ögonvrå som slåss mot kylan. Rör sig så mycket som möjligt för att inte frysa ihjäl. Rörelserna blir till kramper och de fotograferas.
Daniel och Stefan höll varandras händer ett tag i ögonblicksoceanen, när vågorna slog hårt mot framtidsstranden, de släppte inte trots all bråte som hamnade emellan dem, rev hål i deras Musse Pigg tröjor. Den julafton som kom var som vilken julafton som helst, men nyårsaftonen som följde var tidlös. Deras mammor och pappor köpte så mycket fyrverkerier att varken Daniel eller Stefan trodde att himlen någonsin skulle slockna. De stannade ute länge, längre än alla andra. Väntade tills allt glitter singlat ner i snön och lämnat himlen naken.
Då flätade de samman sina fingrar. Och tog sats.