Bredvid mig på perrongen står Beerit med två e för att hon heter Berrit när man uttalar det på svenska. Hon kommer från Lettland och där är allt annorlunda. Där är kvinnorna långsmala och har blå laguner till ögon. En del av dem skimrar rosa men de flesta är grå. Grå av gatsmutsen och luften men kanske mest av sin historia. Men Beerit är född i Sverige så hon använder läppstift för att dölja sin historia. Hennes pappa är präst i en annan värld och Beerit har aldrig träffat honom eftersom hon inte är hans dotter.
Det är ingen som bryr sig om hur det kommer sig även om Beerit försökt berätta. Berätta och förklara.
Men varför skulle någon bry sig? Vi har nog med våra egna fäder som varken är präster eller pappor.

På bänken en liten bit bort sitter Juhani för att se om vi sköter oss. Eller kanske är det för att se till att torskarna sköter sig. Han har ordnat fint folk till oss för natten. Två herrar med förstaklassbiljetter på nattåget till Malmö.
Jag har silke närmast kroppen och doftar jasmin.
Kokainet har jag i väskan.
Juhani nickar mot herrarna och följer dem mot tågets förstaklassvagn. Det är uppgjort att vi ska få veta vilka kupéer de har och sedan ska vi gå in och servera dem oss själva när tåget kommit igång. Vi har var sin sittplatsbiljett.

Jag vet inte hur mycket Juhani fått för att ordna det här. Han ger oss var sin hundralapp och biljetterna och säger att vi får en hundring till när vi kommit tillbaka. Det är för lite. Jag säger det och får en blick.
När tåget börjar gå ångrar jag att jag inte var lite tuffare. Jag har inte tänkt åka tillbaka från Malmö. Det måste gå att sköta sina egna affärer. Inte nöja sig med en smula av det någon annan tjänar på att jag fnaskar ihop.
På toa drar jag i mig det jag behöver innan vi tar oss till vagn sex. Ironiskt. Vagn sex.
De rika som inte haft pengar så länge är de värsta.

Jag går av tåget i Malmö och är nöjd med att ha fyra tusenlappar i fickan. En godtrogen torskjävel med mycket slantar i kavajfickan. Lätt att muddra medan lustan gör sitt.

Beerit drar iväg med oss för frukosten på centralstationen är billig och man får äta hur mycket man vill. Jag är inte hungrig men väskan rymmer ju en del.
Det luktar Malmö.
När Beerit går mot tåget vinkar hon inte ens.
Hon kommer att få stryk för min skull.
Men det är ju hennes val.

Jag tar mig till hamnen och stöter på en snubbe med fina grejjer. På färjan har vi gjort en deal.
Han fixar kontakterna och jag fixar slantarna.
Ja vad fan. Han har i alla fall bra grejjer.