Jag slåss och kämpar, genomlider denna oändliga strid.
Tar till medel som sig inte lämpar, allt jag egentligen vill ha är frid.

Jämt världen begrundar, söker lösningar undangömda från mig.
Det finns inte mycket jag beundrar, varken saker eller ens dig.

Tomhet sprider sig konstant, förtränger det jag alltid känner.
Ärligheten är ej längre genant, jag går under själv utan vänner.

Försöker många gånger åter, reser mig upp och vandrar vidare.
Ingen ser mig när jag gråter, smärtan tär när den aldrig blir mildare.

Så mycket falskhet och lögner utsprida, var går gränsen innan man stupar.
Blundar och tvingas tankar genomlida, tids nog snubblar i alla gropar.

En del udda gånger efterfrågas insidan, på begäran ge den till andra.
Vackert glänsandes på utsidan, syns inte den vägen man tvingats vandra.

Gömd är sanningen i ens namn, allt undanträngt samt ofta betydelselöst.
Förstår någon sorgen i min famn, svårt att berätta och nästan meningslöst.

För lite tid och allt på nytt blir fel, för få som lyssnar eller accepterar.
Pressar i bröstet då jag aldrig blir hel, i ensamhet mitt liv passerar.