Jag går in genom dörren till den stora salen med massa stolar och en stor skätm. Omedveten. Lycklig.
På väg till min plats, den enda tomma stolen i rummet, ger någon mig en stor popcornskål. Nickar och tackar.
Jag sätter mig ner på den mysiga stolen med mina popcorn och väntar på att filmen ska börja.
Alla människorna runt omkring mig är glada, skrattar och pratar.
Filmen börjar och alla tystnad och tittar.
Till en början är det en bra film, jag äter mina popcorn, tittar på filmen, fortfarande omedveten vad som händer runt omkring mig.
Efter att filmen gått ett tag så räcker jag ner handen i pocornskålen och känner att popcornen är slut.
Tittar mig omkring och ser att alla människor som var där, glada, satt nu stilla, helt kalla, och tittade på filmen.
Filmen, som innan varit bra, börjar vända sig till den värsta och hemskaste av filmerna jag någonsin sett.
En rysning av obehag vandrar uppför min ryggrad och jag vill bara bort därifrån. Försöker ta mig ut, men jag är i mitten och människorna sätter krokben framför mig och ställer sig i vägen.
Jag måste ut. Jag hyperventilerar i ett desperat försök för att få luft.
Jag lyckas ta mig ut ur klungan och känner ett stygn av lättnad. Stapplat framåt och stannar plötsligt. Dörren är borta.
Vart fan tar man sig ut? Tänker jag desperat och tittar mig omkring och ser de kalla människorna sitta där, helt tysta, helt tomma och tittade på filmen. Rummets väggar krymte, utan dörr, utan utgång.
Fast i rummet tvingas jag att titta på filmen.
Blundar, men filmen fortsätter i min inre syn.
Tårar av blod rinner nerför mina kinder medan jag ser på den otäcka filmen. Jag ser mig själv. Jag ser smärtan. Jag känner smärtan. Allt på en gång.
Vill ta mig ut därifrån, men jag är fångad, som ett djur i en bur.

Ingenstans att fly, smärtan som fyller varje del av mig, riktar huvudet uppåt, mot den som aldrig svikit mig, knyter handen om det som alltid hållt mig kärt och inväntar på slutet.