Befruktad är jorden
gravid som en kvinna
och frukten är orden
att dagligt besinna
Ta skydd undan vreden
tänd offerröksveden
och lugna den himmelska horden

Förfärad är hopen
i krig med sig själva
på jorden hörs ropen
och bergen ses skälva
När tordönet skallar
i bergrummens hallar
fylls mjödet att höjas i stopen

Och slutet är nära
när vindarna viner
och talar den lära
som stjärnorna skiner
En vinternatt fryser
de julljus som lyser
och mörkret blir kvar att begära

Så talar den lede
med ordlösa läppar
en bottenlös vrede
och blixtrande käppar
Med rådslut i döden
den yttersta nöden
går värlssvälten in i det skede

när eld blir till vatten
och lust bryts i tårar
att dväljas i natten
som danats för dårar
När maktfulla händer
ska släcka de bränder
som ödelagt lustan och skratten

Gå bort till de gravar
som bär livets stenar
se vanmaktens slavar
bli jord som förenar
de splittrade länder
med hårt knutna händer
kring pilgrimers nedslitna stavar




Och tig inför skapelsens urgrund