Livet förde mig till ett land jag inte visste fanns.
Till ett land vars språk inte är mitt. Där inget kallas hem.
Där julen är glädjens tid, och där glädje nöjer sig med
leenden av plast.

Allt jag inte ville ha.
Som jag noga undvek i mitt tidigare liv.
Är nu det enda som serveras.

Resterna av mitt forna liv skriker inombords. Minns.

Hjärnan bultar "nej inte här inte mer här"
Hjärtats slag går knappt att känna.
Andetagens små beror inte på sämre lungkapacitet.
Benen trötta. Ryggen orkar inte. Knäna värker.

Falska löften. Vänner som inte är. Som bara sa.
Och hullingarna. Där allt fastnar.
Blir till mitt.

Längtar evigheten som dröjt för länge redan.

Stå still i smärtan.
Ta en stund i taget. Redan gjort. Är förbi.

Vems är hullingarna. Inte bara mina. . . .

Den älskades gråt för barnen han inte fick vara nära.
Moderns gråt när livet brast och tårar inte fanns.
En väns förtvivlan.
Världens ondska.

I landet jag inte visste fanns är allting redan gjort.
Morgondagen är en skälm. Alla vet. Ingen säger.

Ingen gråter. Men jag.

För livet.
För döden.
För allt.
För inget.

Det som inte är.
Aldrig kommer mer.

Längtar evigheten som dröjt för länge redan.