Alla sa det....
så lik sin pappa hon är och hon såg det själv
Samma ögonfärg, likadant hår....
Ändå var det som om det inte var hennes egen far
Var han verkligen hennes pappa
Modern sa samma sak....
ibland med "den där" tonen i rösten
Det var så förvirrande
Tillhörig men ändå inte
Och den duktiga pappan som aldrig var där
Flickan mindes inte en enda kram
inte en klapp på kinden inte ett enda
ömt eller kärleksfullt ord från någon
av sina föräldrar och trodde att
livet var så för alla
Tills hon var med sina kamrater hemma
och såg en mamma och pappa kramas
Såg hur de kärleksfullt klappade om barnen
Då blev världen plötsligt en annan
Och var fanns då hennes egen
En dag brast alltihop
Trots att det var kärlekslöst så fanns
det ett hem att bo i
Dagen det brast och fadern försvann blev
känslan av hemlöshet hennes för första gången
Begåvningen från pappa.....
sa de alla och hon visste aldrig vad det var
Hon sög på ordet ibland men blev aldrig klok på
innebörden och tog sig inte för att reda ut det
Livet var väl det man kunde göra för att ha kul
I efterhand vet hon inte om hon hade roligt
Men när hon var hemifrån glömde hon.....
och inombords var hon en glad människa
som att ha fötts till att vara en glad person
Snäll och glad
Längtan efter kärlek följde henne
och hon valde alltid män som inte riktigt
förmådde som inte hade kärlek att ge
Män som behövde få kärlek och därför
blev hennes kärleksbehov sådana
Hon gav men fick sällan tillbaks
Den släkt som hade kunnat kompensera
såg henne inte som den hon var
Utanförskapet var hennes signum
Blev hennes trauma
Som om hon aldrig blev insläppt i världem
De andras värld blev ett mysterium
Hur kommer man dit
Varför är jag inte en av dem var tankar
hon ofta brottades med
Tankar som hon tvingades förtränga
Det fanns ingen att prata med om sådant
som inte var av praktisk art sådant som
behövdes för överlevnad
När kärleken kom tog hon emot den
Hon såg inte att det var hon själv som gav
Förrän det var försent
Livet höll på att kapsejsa
Men det hon företog sig fick hon gjort
Trots att hjärtat hade brustit
Att bita ihop hade hon tränat länge på
Den konsten var inte svår men hon sörjde
att livet aldrig var henne nådigt
Hennes egen utrustning var det inte fel på
Det var jordmånen som var för mager
Långt senare efter ett helt annat trauma
efter flera livskriser får hon åter kämpa
Hon som inte är född krigare får bli en
Efter många dagars kamp för överlevnad
står sammanhangen klart lysande
Det är som det är
för att det blev som det blev
och det blev som det blev
för att det var som det var
Men hon glömmer aldrig sin längtan
Kanske är det så att
den kärlek man inte fick
gav en längtan som
är lätt att väcka när
livet åter brister