och gryningen lyssnar efter dina andetag när allt du sagt har blivit skuld
du gick mig varm
famntagens återhållsamma vandring
så har minnet målat tavlan
ramen skulle varit förgylld av åren du givit mig
men löftet askades i en hastig urna

elden över himlen ville ropa ditt namn inuti mitt men munnen skyldes av skammen
hettan mellan mina händer
vreden när din kropp vände i min och älskade doften
brinnande kol på min panna
sotet skulle vitna som håret på en gammal kvinna
men stoftet lades i lund utan ristade ord

mitt finger ville följa dina konturer när landskapet lagt horisonten så nära att livet
levde min hud
som kosmos rördes av en enda tanke
stjärnhimlens ändlösa andetag
vittrar som höst vid alla de olevda dagar du gav mig att sörja
men doften multnar som löv