En ruvande höna ligger ovanpå mitt huvud.

Sluta, Dina ägg tynger ned mig, ropar jag.
Jag klarar inte det här längre nu, äggen de är så stora, så många
De kommer aldrig att knäckas.
Äggen kommer explodera, jag kommer att dö.

Kvack, ack vad är det för skitsnack, svarar hönan.

Hönan hon kämpar alltid vidare.
Kvack, var inte lack, för snart kommer du att säga tack.

Efter en lång plågsam tid knäcks äntligen det ena ägget
Sedan ett till och två. Kycklingungarna gör hjärnan lyckligt instäld.
Plötsligt är vi många som hjälps åt.

Kvack ka jippie hurra! Se nu är allt bättre än bra! utropar hönan högtidligt

Nu, efter att problemen löst sig tittar hönan ned i mina ögon. Med en djup röst säger hon:

Kvack, nästa gång mina ägg tynger ned dig till en gråtattack
tänk på att ungarna är påväg innan du blir lack.