Under färgrika himlar väntade mina morgondagar. Väntade, likt solvarma (och inte alls hungriga) kopparormar. Inte särskilt farliga. Bara vackra.

När jag var barn satt jag ofta på en stor sten mitt i en kohage. Satt och såg på en värld och det, som senare skulle förvandlas till minnen. Endera satt jag där eller också var jag inne i skogen. Ibland befann jag mig också i böckernas eller serietidningarnas olika världar, som en del av hela historien. De var mina speciella ställen dit jag inte kunde ta med någon, förutom fantasin.

Fantasin finns fortfarande kvar hos mig.

Om jag idag vänder tillbaks till stenen, till skogen, till oskulden, till vindens björklövsspråk, vandrar jag på krossade minnen. Minns diffust både lek och allvar, misstag, kärlek, död och levande, episoder, kantareller, frikadeller, ja, you name it.

Men det är inte ofta jag blickar bakåt. Ofta blickar jag framåt. Det är där man kan lära. Det är där framtiden finns. I år till exempel, ska jag lära mig spela tennis.

Undrar om det är för sent för att bli proffs?