det finns
ett rum som jag undviker
som jag skyr för allt jag är värd
pannan bankar av feber
och nävarna känns svaga och tunga
halsen skaver
och läpparna klibbar ihop

hör ni kråkorna skrika

det finns en dal som fyller mig
med längtan
dess vitsmekta berg reser sig högt över
den ringlande skummande floden
till skydd mot vinden
hjärtat bultar
värme strömmar
över mina slutna ögonlock
och snuddar min verklighet

någonstans sänder en supernova ut
allt sitt livs åtrå
till de avlägsna delarna
av mörkret

ser ni hur det glittrar
hur stjärnor på stjärnor
aldrig kan mätta sin egen spegelbild
sin oändlighet

jag går bara på den svartvita regnbågen
den som välver
över natten
skorna ligger kvar i gräset
någonstans

i världen där nere
är jag arvtagare men mynten
är präglade med ett ansikte
jag inte känner
äpplet gav jag till ett barn
kronan till en korp och spiran
kommer ingen någonsin hålla
igen

varför gör människan ont
vad har vi för fel
som gör att vi vill det vi inte vågar
och gör det vi inte vill
som skapar sorg
där ömhet drömmer om
att finnas

det faller en eldsvans
genom atmosfärens sköld
helt kort
och jag önskar jag var den

men jag går vidare
på vintergatans kalla trottoar
för det finns en värld som jag
inte besöker
som fyller mig
med fasa
och jag längtar
av hela mitt hjärta
att din hand låg i min
så vi kunde
gå dit

jag skulle visa dig
var aborren får det vitröda
flötet att guppa
där vassen susar
runt sothönans bo
och vårvinden vajar
i den nigande björken
och när syrénen blommar
skulle jag göra dig en
krans av min rikedom
och en bädd
av mitt bröst

det finns
en del av mig
en del jag låst
som en skatt jag aldrig kan njuta
utan dig