Vi borde lova oss själva

att leva här tills det mesta
knackar dig på axeln och
ser sådär melankolisk ut i ögonvrån

att stanna här tills den beiga och ännu frasiga timmen viskar på dig från taknockarna,
lockar dig upp, upp
bort, bort
iväg till städer fyllda av ljusbrunt tegel, läderklädda världar med tummade kanter och männens filosofiska läten.

För varje dag hör du dem, berätta min vän;
hur de smyger in ditt namn
längs vardagens bromsskuggor
planterar frön
pressar kilar
pulserar av begär.

Och ljug inte min vän,
utan säg mig
att det är dem du letar efter i horisonten
när solen smeker stadens siluett till fullkomlighet.