Han tände eld på det perfekta vykortet
Jag såg det flera bilder framför mig redan innan. Som alla de gånger man ramlat och tiden saktat ned under fallet eller rentav stannat. Och trots att man vet hur det kommer att svida att smärtan kommer att uppenbara sig inom bråkdelen av en sekund så intalar man sig att det här klarar jag fint det här är väl ingenting. Men du sköt mig i bröstet, två skott. Allt rasade, allt föll, allt skulle försvinna för gott. Min strupe smalnade hörde ni mina andetag? Hörde ni dom? Inuti min kropp. Trasig ballong eller sladdrig som efter ett för längesedan barnkalas. Vem det var som dök upp från ingenstans och tände eld på det perfekta vykortet vet jag inte. Men fast besluten var han att göra mina sista timmar i livet till den mardröm ingen visste fanns.
Jag sprang iväg, försökte värja mig från ansiktet. Ögon fulla av hat. Jag sprang till båten, men bryggan var tom. Och havet och bergen, de dramatiska konturerna. Vidare hem till Sisinho, jag minns inte mer men ön hade krympt. Jag höll mig för bröstet som om mina händer kunde läka men nål och tråd skulle behövas.
Vidare ut på vägen. En smal gång upp i skogen, ett rum. Där mellan vattenfall och tunga klasar frukt hängande i träden. Den svenska kvinnan skulle hjälpa mig där i rummet. Jag såg hur hon drog benen efter sig snabb var hon inte. Yrsel. Bilderna igen fast denna gång spolade jag fram bandet för att påskynda bilderna. FWD. Visst rörde hon sig snabbare men när jag åter öppnade ögonen hade hon inte rört sig ur fläcken. Det här tog för lång tid. Var är nålen och tråden? Jag fixar det själv. Men mannen dök upp igen med sitt ansikte och leende som inte ens var nåt leende. Jag var fast, inte hade jag någon utväg han hade redan sett mig.
Förlamad av ångest stängde jag av tankeverksamheten. Skygglappar för ögonen. Som ett sista desperat försök. Jag var fortfarande avstängd då mina ben tog mig mot toaletten som när man får extra krafter vid tillfällen då man hänger utför stupet och mirakulöst häver sig upp, ni vet? Så stängde jag av för viloläge. Batterier slöa av skräck Inne, och mina fingrar reglade dörren. Patetiskt, då han hela vägen mot toaletten följt mig med blicken. Och då dörren förflyttat sig, flera millimeter ur gångjärnen. Dörren växte i den fuktiga luften. Och låset, trots låset såg han igenom den djupa springan mellan dörr och vägg. Jag skrek, det hördes väl inte. Den luft jag pressade ut, skulle inte väckt aporna i bergen men nog skrek jag. Inte för byns befolkning som ett rop i nöd, nej, jag skrek för att själv väcka mig ur min mardröm.
Mannen sa aldrig något hans ansikte talade med munnen stängd. Mitt öde var utstakat. Det skulle han se till utan problem att jag ingen hjälp skulle få. Varför sköt han inte fler skott? Han hindrade bara kvinnan från att hjälpa mig. Jag fortsatte ut i mörkret nerför stigen. Ett nytt försök. Jag var ensam. Men han var redan efter mig, flåsande i nacken. Inte just då, men nästa tillfälle då jag hade nära till hjälp då skulle han redan vara där med leendet som inte var något leende för ansiktet var allvarligt. Men jag vet att han njöt av att få se mig dö långsamt. Det behövdes inget leende för att förstå.
Den gamla bryggan någonstans där framme. Båten tog mig inte bara från ön utan även ut ur landet. Jag färdades i bil, mamma eller syster satt brevid mig. Jag levde fortfarande, förstod inte varför. Vi åkte snabbt jag och mamma eller syster hela tiden på flykt ifrån mannen som satt i sätet jämte föraren. Skriket igen från min strupe när jag märkte då jag upptäckte honom. Jag höll för hålen i bröstet medan jag skrek men ingen skillnad.
Jag och mamma rusade ur bilen. Parkeringsplatsen, Sommarvädersgatan som jag så väl kände igen. Upp i första trappuppgång. Den på nedergården precis intill den röda tvättstugan. Tre trappor upp utan krafter Jag gick på alla fyra för att kunna smyga utan att falla. Viskade till mamma att skynda sig. Hon var inte ens där. Jag förstod det men ville ha henne med. Ville inte fly ensam. En illusion skapad av en döende människa. Jag behövde henne, därför fanns hon bakom mig i trappan fast fortfarande på våning ett. Lika långsam som kvinnan i skogen uppe i bergen.
Våning tre vi var framme, jag bad tjejen i trappan hon som stod där och höll sig i räcket att öppna sin dörr. Kved om hjälp. Jag visade mina två hål. Jag var jagad. Hon släppte in oss. Mamma höll sig som skuggan som svansen bakom ryggen. Inne i lägenheten, tryggt som i min barndom rummen, doften, färgerna. De olika rummen precis som då fast på fel våning. Ljusen ur fönstren tallarna utanför. Jag såg i köket, där jag satt på min födelsedag fyra år i den vita klänningen med färgglada små prickar. Jag såg den blå undulaten, hur den flög från huvud till huvud och barnen runt bordet som vid synen av fågeln gurglade av skratt. Korta andetag med trasiga lungor. Två hål i bröstet och jag hade svårt att andas
länge. |
Nästa text
Föregående
Gatinha |
