kaffet halvt urdrucken och den ofullständigt släckta cigaretten fortfarande rykande i askfatet äntligen efter alla dessa år vi var på väg vi drogs oåterkalleligt mot dunkla exiler mot den plats där allting upphör efter en längre tids inre oro, en stillatigande längtan efter ett obestämt vägen kantad av råttfötters hasande

en arytmi som i ett bombnedfall
fallande
fallande ned över det för länge sedan
tystnade pianots
tangenter

zonen hade tagit vid krigstillstånd deklarerat tankarna aldrig så klara som när jag inte behöver kliva upp då tänker jag på ett hav av trädstammar som det måste till en storm för att bryta av, som om de var beordrade att stå upprätt

som soldater
eller staketstolpar, i köldknak
och fågelsång

ljudet av metall jag hör
när jag står vid dörren
och inte finner mitt namn

blindfolded

vi ser länge på varandra innan något uppstår
- som jag hoppas är vapenvila
vi fortsatte att orientera oss fram
med hjälp av de olika  inslagen  i terrängen

blindfolded