Trädgården var en levande oas för Rama, hennes skapta paradis.
Hon brukade gå dit varje morgon för att be. För att vara nära det käraste för henne och ta in dagen och all dess skönhet.
Hon vaknade alltid med solen. Steg upp med energierna som väckte dagen till liv. Precis som hennes förfäder alltid gjort. Varje morgon gick hon den korta stigen från templet till trädgården, som omgavs av en vacker grön mur, levande blad som i en enhet skapat en tydlig ram för det vackra och fridfulla energierna innanför. Där fanns blommor i alla färgskalor, ett mangoträd och ett påfågel par, herr och fru Pee, brukade hon kalla dem. Fåglarna hade hon fått i gåva av pastor Paulus, de hade arbetat ihop en del. Rama vandrade med lätta steg runt i trädgården, berörde växtligheten med sina fingrar, andades in den klara morgonluften, och betraktade allt omkring sig, njöt av dess skönhet. Hon hade döpt varenda planta, med favorit sånger, och kunde sjunga till blommorna ifall någon av plantans knoppar brustit.
Rama var tacksam för allt hon fått uppleva i livet, och att det som vägledde henne nu var hennes kärlek till livet och allt levande. Sången inspirerade henne alltid till nya växtmöjligheter, även i hennes arbete med alla människor hon mötte, alla vilsna själar, som genom prövningar vandrat, hon visste hur tacksamma de känt sig när hon väglett dem mot ljusare vägar i livet.

Rama hade som liten baby blivit lämnad utanför huvudporten till ett tempel i östra Indien, till en värld av andliga ritualer, munkar och präster. Endast en kvinna innan henne hade bott på templet sen det byggdes 1799, det var kokerskan Mary-Ann. Det var hon som hade tagit hand om allt det praktiska i köket och sett till att Rama hade fått äta sig mätt och växa sig stor under templets beskydd. Rama hade som liten även charmat större delen av munkarna och prästerna.
En av översteprästerna Joshua, hade blivit Ramas mentor och lärare inom det andliga. Hon hade satts i undervisning redan som treåring, då hon varit ett barn som tidigt var verbal och hade en stark nyfikenhet för allt omkring henne. Joshua hade sagt att gud lämnat Rama hos dem, den natten hon hittades utanför deras port. Hon hade anpassat sig väl till tempellivet och hennes väg hade utstakats av högre makter, hon kunde fortfarande efter fyrtiofem år förundras över det liv som blivit hennes, hur gud hade väglett henne, över alla de mirakel hon fått ta del av, hur hon lärt sig nya vägar genom djup bön och genom hennes osvikliga tro.
Prästerna hade alltid stöttat henne, och lovordat henne att följa guds okända vägar, våga vandra där ingen vandrat innan henne, att våga möta även mörka tider. Det hade Rama fått känna av, ”ingen undkommer sådana tider”, hade hennes mentor Joshua sagt, när hon haft det svårt. Veckor hade kunnat kännas som år, och när de blivit till år av mörker, hade det kunnat kännas som en livstid i perioder. Rama hade alltid känt sig äldre än sina fyrtiofem år. Utseendemässigt kunde man ta henne för en yngre kvinna, hon hade fått vara frisk den största delen av livet, inget som satt spår i henne. Hon var energisk, det gav henne ungdomens utstrålning.

Rama satte sig vid en av trädgårdens vita bänkar, det brukade hon göra efter en morgonpromenad. Hon tyckte om att sitta för reflektion och bön, ta in dagens mysterier. Denna morgon hade gått i de svunna tidernas minnen, de hade velat komma upp till ytan, då allt omkring henne var så stilla. Rama kände hur hennes hjärta ville komma till tals, det fanns ett minne som varit svårt att ge plats åt som hänt när Rama varit runt tjugo. Det var minnet av Julia. Rama visste att det var ett känsligt minne men hon kände också behovet att få gå igenom det och försonas med det hennes hjärta upplevt. Solen var på väg att inta sin plats på himlen, blickade värmande som om den kände till Ramas historia, som en vän värmde den Ramas kinder. Rama började minnas.

Rama hade samtalat med föreståndarinnan på barnhemmet i Calcutta, där hon arbetat under en period, hon hade undervisat de äldre barnen där. Föreståndarinnan hade berättat om en kvinna som skulle komma från London på besök, hon skulle arbeta som volontär under vintern, det var året 1855, och donera pengar till barnhemmet. Hon hade bett Rama att ta väl hand om denna kvinna, möta henne vid tågstationen och få henne att känna sig hemmastadd.
Den unga kvinnan hette Julia von Thomsen, och kom från en förmögen familj.
Rama mindes deras första möte vid Kalkuttas tågstation, Julia hade strålat av ungdom och äventyrslystna under det långa rödsvallande håret, och den breda hatten. Hon hade burit en engelsk linne klänning, med knäppning framtill, den vita huden hade lyst ikapp med färgen på hennes klänning, så olik de indiska kvinnorna. En ny värld hade öppnats för Rama, genom Julia. Hennes sätt att prata hade varit så olikt allt hon hört, som en bäck som porlade i en bestämd struktur. Hon talade alltid korrekt, men inför Rama hade hon varit som ett barn, lekfull i en kontrollerad form, som om hon testat Ramas gränser, och det hade hon verkligen gjort. En tår föll ner på Ramas kind, när hon mindes denna unga kvinna, som utmanade hjärtan genom hennes godhet och lekfullhet. Rama hade älskat henne innerligt, för henne var Julia kärleken personifierad, förkroppsligad. En utmaning från gud, en möjlighet för Rama att lära känna sitt hjärtas djup.
En dag hade Julia bett Rama att följa med henne till stadens marknad, och välja ut en present till hennes älskade, det var så hon hade sagt. Rama hade följt med som råd och beskydd, hon ville inte att Julia skulle bli lurad, marknadsplatsen var en farlig plats, det var lätt att gå vilse.
- Rama vilken är den vackraste färg du kan komma på, en färg för kärleken?, hon hade sagt det med sin engelska accent, något som Rama hade försökt att lära sig utan resultat.
- en blandning av solnedgångens färger, rosa, lila och guldgult, är för mig kärlekens färger, men det finns tusentals varianter för tolkning av kärleken, hade Rama svarat.

Julia hade bett Rama att visa henne det bästa stället där de sålde tyg.
Rama kände en dam som besökt henne för andlig vägledning som sålde tyger, och tog Julia till henne. Väl inne i butiken hade Julia velat att Rama skulle välja ut de vackraste tyger, och inte tänka på priset, då en mycket kär person skulle få det i gåva. Julia hade sagt:
- Välj det ditt hjärta ser som vackert, något som skulle försköna ett palats, göra det mer levande, välj det som talar till din själ.
Rama hade valt flera tyger, som gick i harmoni med varann, ett levande färgspel med glittrande nyans. Det mjukaste silke hade hon valt, när hon föreställt sig palatset, där Julia och hennes älskade kunde tänkas bo, någonstans i Londons rikaste kvarter.
Julia hade köpt alla tyger som Rama valt ut, och hade sett nöjd ut. De hade gått runt på marknaden ett tag och köpt med sig frukter, och druckit chai. Kor hade vandrat mellan marknadsstånden, och Rama kunde förnimma minnet av dofterna av alla kryddorna.
Deras förhållande hade haft goda möjligheter att utvecklas, och fördjupas då de arbetat tillsammans om dagarna. Julia hade assisterat Rama vid hennes undervisning, hon hade stöttat de barnen som behövde lite extra hjälp. Julia hade också skapat en teatergrupp för de unga på barnhemmet, där de levt ut olika karaktärer, det populäraste hade varit pjäser om det engelska kungahuset, Julia hade alltid spelat rollen som drottning, och barnen älskade det. Barnen kunde inte få nog av den roliga accenten och gesterna som Julia drog fram under de teatraliska stunderna. Rama kom ihåg hur mycket barnen hade vuxit i självkänsla genom att få leva ut, med en sån levande lärare som Julia, hon bjöd alltid på sig själv. Det var en fin period i Ramas liv, om det inte hade varit för de utmaningar som sen stegrades upp.
Det var några dagar efter att de besökt marknaden och handlat tyger, som Julia hade dragit in Rama i hennes sovrum och låst dörren, hon hade först lockat henne med att komma och se en sak hon köpt till barnen, som hon bara måste få visa. Julia hade alltid kunnat övertala Rama, som om hon visste hennes ömmaste punkt. Julia hade öppnat en presentkartong och lyft upp bedårande vackra sidenklänningar i olika skimrande färger. Hon hade lagt dem alla på sängen och sagt:
- Kära Rama, du har väckt min själ till liv, jag vill tacka dig genom att skänka dig all slags njutning du kan tänka dig. Jag vill börja med att ge dig dessa klänningar, de tillhör nu den vackraste kvinnan i hela Indien.
- Varför göra mig till en "drottning", jag kommer alltid att vara den andligt lärda och är nöjd med mina enkla dräkter.
- Menar du att du inte ens vill prova dom? Vad sägs om den här i rosa och guld?, hon kisade mot Rama och svängde med klänningen framför sig. Låt drottning Rama kliva fram, sa hon.
Rama hade blygt tagit av sig den enkla klänning, och Julia hade insisterat på att hjälpa henne med påklädningen, till slut hade hon på sig den rosa silkesklänningen, med korsett och kände sig så bortkommen, ovan. Julia hade himlat med ögonen, och bett Rama snurra runt så hon kunde se hur den klädde en skönhet.
- Fantastiskt!, hade hon utbrustit.
Rama hade tittat sig i spegeln och tänkt på skådespelare som gick in i olika roller hela dagarna och sagt till Julia:
- Jag kan inte ta emot din dyrbara gåva, det räcker för mig att känna din tacksamhet och kärlek, den värmer mitt hjärta. Det finns inga tillfällen för mig att bära dessa klänningar. Och teater, det är jag inte modig nog för, jag är för allvarlig för det.
- Du kan bära dem på kvällarna när du umgås med mig, jag kan lära dig allt om kunglig etikett och njutning, har du hört talas om kamasutra Rama?, hon drog mig intill sig och ledde mig i några danssteg runt i rummet.
- Du förvånar mig kära Julia, vet inte om du testar mig. Jag trodde att tygerna skulle till London och inreda ett palats. Jag skulle välja tyger till din käraste, ert hem och nu har du låtit sy upp en uppsättning festklänningar, och vill att jag ska leka hovdam med dig, Rama satte mig ner på sängkanten, hade blivit lite yr av uppståndelsen, och dansen i den trånga korsetten.
- Kära Rama, du är den min själ blir berörd av, hela mitt väsen vill leka alla slags lekar med dig, vill vara din närmsta vän, vill dela med dig av världar jag upptäckt, och ledas till världar du besökt. Din kropp är ett palats värdig den högste av själar, du har trollbundit mig som en drottning, sa Julia.

Tiden hade stannat, Ramas hjärta bultade vilt, hon visste inte vad som höll på att hända mellan henne och Julia, inom henne sa en röst att det var fel, att det var ett test, att gud testade henne. Hon kunde knappt andas. Julia hjälpte Rama med korsetten, och drog av henne klänningen när hon satt som om hennes röst försvunnit och hon hamnat i en helt annan värld, en okänd värld. Rama hade älskat Julia, sen den första dagen hon såg henne, hennes hjärta hade varit öppet mot henne, de hade delat dagar av vänskap, arbete, måltider och andlig kunskap, samtal som sträckt sig långt ut i månskensdimman. Det var inte konstigt egentligen att kärleken växt mellan dem, men att möta Julia på detta sätt, så som hon uttryckt sig, det var så främmande för Rama i tanken. När hon sen tog av henne klänningen smekte hon varsamt Rama längs skulderbladen och över nacken, hon drog fingrarna igenom hennes svarta hår, och bad henne lägga sig ner på sängen. Rama hade tyst sett på henne med frågande ögon, när hon började smeka hennes nakna konturer.
- Du är en fantastisk kvinna Rama, en älskad lärare, en mästare på hjärtats uttryck, men säg mig, finns det någon som lärt dig om hur kroppen kan njuta av kärleksfull beröring? Hur känns det här vid låren, kittlar det?
Tankarna gick runt inom Rama innan hon tordes svara, Julia var så levande så full av överraskningar, inom henne växte de kittlande känslorna och en konflikt av situationen hon hamnat i. Det var inget någon lärt Rama tidigare, Julias beröring var som elektricitet, en varm flod började strömma inom Rama.
- Jag har hört talas om kamasutra skrifterna men aldrig haft möjligheten att bekanta mig med dem, det du gör kittlas nåt fruktansvärt. Hur kom du ens på iden?, hon tittade på Julia och skakade på huvudet.
- Det är kärleken som ger mig alla idéer, får mig att våga utforska utanför mina invanda gränser, hon fortsatte att utforska min kropp med fingrarna.
- Hur ser du på kärlek Julia?
- Jag ser kärleken som en möjlighet att utforska, och att det handlar om att hitta vägar där du kan ge av dig själv, ge det du själv skulle vilja uppleva, som om du gav allt till dig själv, genom att uppleva genom den personen du ger till. Julias fingrar smekte Rama bröst som styvnade inför beröringen, hon lekte med fingrarna mellan brösten och tittade på henne med sin varma blick, längtansfullt.Rama var förlorad.

Ramas inre var i konflikt, beröringen och Julias kärleksförklaring hade känts underbart ljuv, men Ramas hjärna sa att det var helt fel, att kärleken hade många ansikten och lager, och att hon skulle hamna i problem om hon fortsatte denna lek.
- Jag kan inte Julia, jag är inte gjord för det här. Även jag älskar dig, och din beröring. För mig är du den ljuvaste vän och närmsta syster, inget kan ta min kärlek till dig ifrån mig, men att vara så naken inför dig, det känns fel.
Julia såg på Rama med mjukt och intensivt blick medans hon fortsatte att smeka henne längs magen nedåt, hon smekte Rama över trosorna och lekte med dess kanter. Hennes fingrar hade hittat in, innanför trosorna.

Minnet över Julias framfart på hennes kropp, skapade skälvningar och gjorde Rama varm, där hon satt på parkbänken och mindes, hur hon fått ta del av kamasutras hemligheter.
Julia hade berättat att hon läst i skrifterna på ett bibliotek i London, om den Indiska kärlekskonsten, som var vida känd i de aristokratiska kretsarna i väst. Hon sa att hon inte hade haft någon värdig att öva på, men att hon längtat innerligt efter den dagen. Julia hade också lovat att skaffa sig dessa skrifter på den Indiska marknaden så att hon skulle kunna visa Rama om allt det spännande hon fått se och lära sig teoretiskt genom kamasutra. Skrifterna hade varit fulla av bilder av nakna människor i olika poseringar, smekandes och slickandes varann.
Rama hade reagerat på att hon inte sett bilder av två kvinnor tillsammans, endast par av kvinnor och män, eller två män med en kvinna. För det hade inte tagit lång tid för Julia att väl skaffa fram en äkta kamasutra skrift. Den unga kvinnan verkade få precis allt hon pekade på.

Julias övertalningsförmåga hade varit gudalik. Rama hade inte kunnat göra motstånd länge för Julias lekfullhet och kärleksfulla beröring, Ramas liv hade fått en vändning. I över en månads tid hade de lekt om nätterna och utforskat kärlekens mysterier i Julias sovrum tills de blivit upptäckta av syster Reeta. Hon hade kommit in i rummet för att hämta tvätt på morgonen, och tagit dem på bar gärning. Reeta hade först trott att Julia hade fått manligt besök, och hade blivit både chockad och bekymrad när hon upptäckt att det varit den respekterade andliga läraren Rama som rullade runt i Julias säng. Hon hade gjort korstecknet framför sig och rusat ner för trapporna med tvätten. Julia hade sagt till Rama att:
- Oroa dig inte Rama, jag ska prata med syster Reeta.
Men Syster Reeta hade inte kunnat hålla det för sig själv utan berättat redan samma dag, för föreståndarinnan om morgonens händelse. Föreståndarinnan hade bett Rama och Julia att komma in till hennes kontor efter dagens lektioner. Hon hade varit mycket besviken på dem, men på ett vänligt sätt berättat för dem om faror och samhällets inställning till kärleksakter mellan två kvinnor, hon hade sagt att om det kom fram skulle det kosta dem livet, att det sågs så pass allvarligt. Föreståndarinnan var en mycket godhjärtat kvinna, som Rama alltid kommit bra överens med. Även hon avgudade Julia, alla på barnhemmet älskade henne, för hon hade bjudit på sig själv så mycket, på alla sätt och vis, hon hade varit en länk till en annan värld. Redan morgonen därpå skickades Rama tillbaka till templet i Chennai. Ramas tjänst blev alltså avbruten, men föreståndarinnan hade aldrig yttrat om det som hänt till någon annan, och hon hade bett Reeta att aldrig mer tala om det hon sett. Julia hade fått kort därefter åka tillbaka till London, hennes mor hade blivit sjuk, och vintern hade börjat ta slut.

Det hade tagit lång tid för Rama att försonas med det hon varit med om, hennes hjärta hade aldrig upplevt en sån lycka, som när hon varit sig själv med Julia, de hade hunnit med så mycket under den vintern, hon hade aldrig kommit någon så nära. Joshua Ramas mentor hade anat att något hänt, eftersom Rama skickats tillbaka så hastigt, men han hade aldrig frågat rakt ut om det. Rama hade påbörjat intensiva studier i de andliga lärorna, när hon fyllt tjugoett. Hon hade fått lära sig att bemästra de fem elementen, vilket varit Ramas räddning ur hjärtats sorger, och hennes skuldkänslor. Rama hade lyckats bemästra sina känslor genom andlig disciplin och aktiv tjänst, hon hade fortsatt livet som andlig lärare, och aldrig gett sig ut på att utforska kamasutras hemligheter igen, det var inte ämnat för henne, hade hon bestämt sig.

Solen stod nu högt på himlen, Rama reste sig upp ur bänken, välsignade dagen och minnet av Julia, sände henne en bön med vinden om välgång och lycka. Hon gick med långsamma steg mot templet. Emot henne kom Joshua, med en tygsäck.
- Du har fått post kära Rama!, en hel säck full med brev adresserat till dig i Kalkutta.
De hittades på barnhemmets källarförråd, när det skulle städas för försäljning, en kvinna hade lämnat dem till postkontoret och sagt att det finns en Rama Shamun vid templet, i Chennai. Breven är adresserade från London, med några få undantag där poststämpeln kommer ifrån olika håll i Indien.
- Det är helt otroligt, mitt förflutna har hunnit ikapp mig, jag måste få berätta för dig vad som hände på barnhemmet den vintern i Kalkutta, innan jag kom tillbaka hit. Är breven öppnade?, Rama blev varm inombords när hon tänkte på det.
- Nej de är helt oöppnade, ta nu ledigt idag, inget är ändå inbokat, och läs igenom breven. Kanske klarnar det mer, vad som hände egentligen den vintern. Berätta sen när du begrundat i lugn och ro, jag går ingenstans Rama, sa Joshua och räckte mig säcken med breven och vände sig om. Hans grå hår hade börjat bli långt, som en kvinnas fläta låg den längs ryggen.
Rama blev ensam, livet hade överraskat åter igen. Hon började rota i säcken och kände doften av Julia välla fram, tog upp ett vitt kuvert adresserat till Rama Shamun, öppnade det och började läsa:


London 9/9 1856


Hej kära Rama


Jag har sökt dig, genom mitt hjärta, men kan inte hitta dig någonstans.
Har du helt stängt din dörr till mig, gjorde jag dig så illa?
Kan du förlåta mig Rama?
Kan du svara bara en endaste gång, och vara ärlig ditt hjärta?
När du går och lägger dig om kvällen, vad finner du i ditt hjärta.
Talar gud till dig, berättar gud om vägar där du får vara lycklig?
Jag vill bara att du ska få vara lycklig, för jag älskar ju dig.

Jag vet att vi kommer att ses igen!
Din vän Julia.



Tårar rann ner för Ramas kinder, då hon kände Julias närvaro genom hennes brev,
och med vetskapen om att hon skickat ett antal brev, som aldrig kommit fram, men som hon liksom ett mirakel hade framför mig i en säck, kunde Rama inte annat än att ge efter för gråten, som hon hållit inne så länge.
Rama tog med mig säcken till hennes rum där hon fortsatte att läsa varenda brev, det var över hundra brev. Hon la dem i högar efter årtalen som syntes på poststämpeln, ville hitta en tråd igenom Julias resa tillbaka i tiden, och läsa dem i den ordningen, det kunde Julia säkert uppskatta. Det var mycket brev från de tre första åren, 1856-1858, sen blev det mer glest, men det fanns minst två-tre brev som postats per år, ända fram till förra året, skickat i december 1879. Rama mindes Julia som den kvinna som inspirerat henne till ordningsam lek, hon hade ofta sagt till Rama att “allt har sin tid och sin plats“. Hennes brev var som poesi för Ramas själ, varenda ord hon läste levandegjorde minnet av Julias uppenbarelse, den kärlek hon gått omkring och burit på, som hon så frikostigt bjudit andra att ta del av. Rama fick veta att Julia till slut hade gift sig när hon närmat sig trettio, och fått två barn, två flickor, men att hon aldrig riktigt hade kommit över Indiens mystik, och levande rytm som hon kallad det. Livet i London tycktes inte ge hennes själ näring. Hon klagade ofta över sin man i breven, att han inte förstod henne helt. Rama log åt tanken på att någon skulle kunna förstå henne helt, ett levande mysterium som hon var, det hade varit för mycket att förvänta sig. Rama kunde se Julia framför sig, som om hon berättat för henne om hennes liv, hennes längtan, och drömmar, genom breven kom Rama att förstå hennes resa. Rama läste oavbrutet, glömde tid och rum, kände inte av någon hunger. Tillslut kom Rama till det sista brevet skickat den tolfte december 1879:




Min allra käraste



Jag kommer aldrig att ge upp mina drömmar, om att få återse dig.
Kära Rama, jag måste få veta vad som hänt dig,
få veta hur gud väglett dig min kära vän.
Innan dess kan jag ej få ro. Jag drömmer om dig på nätterna,
även om många år gått sen vi möttes så har mitt hjärta aldrig kunnat glömma.
Jag har förlorat mina barn till deras far, han har gift om sig och flyttat med barnen till
Amerika. Det finns inget kvar för mig här.
Jag reser till Indien om en vecka, hoppas kunna finna de bitar som saknas i min själ,
finna ro tillslut. Jag älskar dig Rama, du väckte min själ, även om jag gått vilse efter det,
så ångrar jag det aldrig. Kärleken får visa mig vägen,


din vän Julia




Det var skrivet för fyra månader sen, Rama undrade vart hon rest i Indien, och hur det gått för henne, kände medlidande över hennes inre smärta, önskade att hon åter skulle få kontakt med den kärleksfulla glöden som väglett henne till Kalkutta för så länge sen. Hela dagen hade förflutit med dessa minnen, som berörde Ramas hjärta så djupt.
Morgonen därpå knackade det på Ramas dörr, det var Joshua.
- Du har ett uppdrag framför dig Rama, en kvinna som behöver träffa dig för andlig vägledning, hon är i dåligt skick, vi hittade henne vid marknaden i morse, sa Joshua.
Rama klädde på sig, och gick ner. Där satt en blek kvinna med rött långt hår på den enkla träbänken, hon tittade ner mot sina händer. Rama kände genast igen henne, och sa lekfullt:
- Välkommen, du som korsat oceaner för att åter finna din själ. Jag vill visa dig en underbar plats, som passar en blomma som dig. Julia ryckte till av Ramas röst, tårar rann för hennes kinder, och hon utbrast:
- Rama, äntligen kan min själ få ro!
Rama visade Julia runt på templet och i trädgården. Där satte dom sig, de hade mycket att prata om.





Cosmic Johanna © 2009