Vi är över molnen. Vi är över molnen i något byggt av människor, större än människan. En råtta har byggt en katt. Jag tycks ha ett ömsesidigt förhållande med flygplanet, vi är båda lite skygga för varandra. Jag funderar på att berätta något om mig själv för att bryta isen men bestämmer mig för att vara tyst. Flygvärdinnorna försöker sälja, jag försöker andas. Söker febrilt efter händer. Hittar bara ben med köttklumpar på. Kolla, vi är över molnen, säger någon. Drar på andan. Pekar. Jag kollar ut, över molnen. Fnyser. Jag har varit högre än så. Håller febrilt i mina köttklumpar.

Efter en och en halv timme öppnar jag ögonen.

En man står inne på flygplatsen och håller upp en skylt. Det står hans namn på. Schmidt. Herr Schmidt håller en bukett blommor i sin svettiga hand. Han väntar på någon och jag undrar om det är på mig. Snälla, säg att du väntar på mig. Säg att det är mig du väntar på. Han vankar av och an, suckar. Ser nervös ut. Åldras med tickandet. Mumlar något på tyska. Klockjävel, säger han säkert. Klockjävel, flygplanshelvete, skitkärlek. Efter ett tag kommer en lång blond tjej och ler mot herr Schmidt. Det pågår ett hemligt giftermål inne på flygplatsen som ingen annan ser. Utom jag. Jag sneglar på hans hemgjorda skylt och på hans smala flickvän. Behåll din jävla postorderfru då. Idiot.

*

Första dagen i Berlin. Här luktar det starkt och äckligt överallt. Det stinker av människor och urin. Tågen går var femte minut och Berlin är oändligt. När jag åkt hela dagen har jag ändå ingen aning om hur Berlin ser ut. På tåget till Alexanderplatz kliver det på en man i 50-årsåldern. Han ser snäll ut. Efter ungefär en kvart tar han fram en lite större nagelfil i metall och håller fram. Med uppspärrade ögon demonstrerar han hur han tänker köra ner den i halsen på mig. Ingen på tåget reagerar, de stirrar med sina tomma blickar. Efter en halv minut är vi framme och jag kliver av.

Inne på ett köpcentrum finns det så många våningar att jag knappt kan räkna hur många våningar det är. Jag frågar om inte någon har ramlat ner, och det har ingen. Däremot tog en kille självmord här en gång. Han ville lära sig flyga. Han föll hela vägen ner och fanns inte mer. Det rimmar fint. Jag kommer plötsligt på mig själv med att önska att någon skulle falla så för mig. Med ens blir jag tacksam över filmannen;

I Berlin är jag trots allt en god människa