Jag har en dröm att kunna springa lika fort som alla andra.
Det kunde jag göra när jag var 4 år. En studsboll till fyraåring som jag var. Jag gick på krykansbarntimmar, mamma skjutsade dit mig en morgon. Alla barn skulle sätta sig i ring. Jag satte mig men ramlade som en dominobricka. Mamma sprang som blixten fram och körde mig hem. Några dagar efter kunde inte jag klä på mig mina kläder själv. Vilket var lite konstigt eftersom man förväntar sig att en fyraåring ska kunna. Ungefär en dryg vecka efter fick jag väldigt röda pricka som likande tefat på händer, armar och i ansiktet. Mamma trodde att jag hade fått scharlakansfeber så hon ringde husläkaren. Han undersökte mig och konstaterade att jag hade ett virus. Han gav mig en penicillinkur och som läkare alltid säger: ”Det går snart över”. Trodde han ja. Kuren hjälpte inte så mamma fick ringa igen. Han undersökte mig en gång till men hittade inget. Mamma var arg som ett bi och sa till honom att han måste ta några prover på mig. Han gjorde de och vi fick vänta på svaret. Hur länge ska man behöva vänta? När de vet att en fyraåring lider där hemma.
Två timmar gick som kändes som en evighet just då. Han skickade oss till en specialistläkare som än en gång undersökte mig. Jag var ganska trött vi det här lagret att bli undersökt. Kände mig som en docka när jag låg där på britsen. Läkaren sa att jag hade en sjukdom och att vi skulle åka upp till barnakuten där de väntade på oss. Sjukdom var ett konstigt ord tyckte jag. Visste inte vad det betydde. Vi åkte till barnakuten där jag blev inlagd. Mamma var med mig hela tiden. Läkare och sjuksköterskor kom in till oss hela natten. Det skulle ha varit skönt att få sova den natten eftersom jag var så trött av alla undersökningar. Men det fick jag inte.
De kom fram till att jag hade en ovanlig sjukdom för att vara bara fyra år. Så liten som jag var. Läkarna förklarade för mamma och pappa vad det var för sjukdom men jag förstod inte mycket av vad de sa. Vi fick åka till apoteket och hämta ut en medicin innan vi åkte hem. Pappa gick fram till disken med mitt recept i handen. Tanten tittade med ögon så stora som elefantöron på mitt recept. Pappa frågade om det var något fel? Ja, är du säker på att en liten flicka ska ha 40mg cortison? Hennes ansiktsuttryck var som ett skrynkligt russin när hon knappade in medicinen.
Jag började äta medicinen och gick på kontroller lika ofta som man byter strumpor ungefär. Jag började förskolan och fick en personligassistent. Hon har hjälpt mig jättemycket genom min skolgång. Tack. När jag började skolan trodde inte jag eller mina föräldrar att jag skulle få några vänner eftersom jag var lika snabb som en sengångare. Men mina vänner peppade mig hur mycket som helst och de fanns alltid där fast jag var lika snabb som en sengångare.
Åren gick och jag blev bättre, hade färre kontroller. Nästan ingen medicin alls åt jag. Jag skulle börja högstadiet och jag blev kallad på en årskontroll. Där min läkare sa de mest vackraste orden jag har hört: Du är nu frisförklarad Josefine. Jag hoppade och skuttade snabbare än en känguru kan göra. Jag blev så himla glad. Äntligen tänkte jag! Äntligen!! I åtta år hade jag en muskel och led sjukdom, dermatuniocit. En sjukdom som gjorde att jag inte orkade klä på mig. En sjukdom som gjorde att jag inte orkade sitta upp länge. En sjukdom som gjorde att jag inte orkade röra på kroppen.
Mina läkare under alla år har varit fantastiska. De har forskat och forskat som galningar. Aldrig gav de upp. Aldrig slutade de kämpa. Aldrig att de skulle ge upp hoppet. Tack till er!
Familjen och vännerna fanns där hela tiden. Det sa alltid att det kommer att bli bra. Tack så hemskt mycket till er. Speciellt tack till mina föräldrar. Att ni stod ut under alla år.
Smärtan av sjukdomen som ingen visste hur jag hade fått, så att jag inte kunde klä på mig kläder eller orka springa eller gå lika fort som alla andra barn.
Så min dröm har gått i uppfyllelse… Nu kan jag springa lika fort som alla andra.