Det dunkar från blodet i vidskepligheten
Dit ljuset från staden ej når.
Där spelar han hunger, där viskar poeten,
Om stigar där ingen mer går.
I gläntan av björkar på tungan av drömmen
Där porlar den törst under isen i strömmen
Som människan glömt i fabriker
Så långt ifrån minnesreliker.


Han strövar till klippan vid forsens tabu
Och tinar dess frost med sin hand
Som blåbär på läppen är skogarnas fru,
Hans bultande hedendomsland.
Det skorrar från stråken i frihetens dans
Han spelar ut ungdomens flammande krans
Och färgen som kysser hans död
Är mogen och skälvande röd.


Var ton är ett liv i ett dånande vatten
Och ingen skall snudda den fela
Där ruset slår eld i den fallande natten
Som inte den smärtan kan dela.
Så sjung för ditt blod du som odödligheten
Än ristar i ord som den glömda poeten
För livet är rasande kort
Låt spela den tomheten bort.