Vågskål

 

 

det var det där med handen, hur den kupade sig

hur det föll sig så att en brinnande sorg landade där

 

den andra handen är knuten, när den öppnar sig

är smultronen mosade

saften rinner utefter handleden

slickar jag är smaken söt och salt

 

i kuphanden;

fortfarande sorg

 

 

 

 

Fri vers av katt.inc
Läst 1128 gånger och applåderad av 38 personer
Utvald text
Publicerad 2009-01-12 00:27

Skriv ut
Spara som PDF

aol Så vackert berörande skaldat grep så tag i mej, 2014-12-01

Veven Magisk läsning. Tack. 2014-11-02

Anna Frölander Jag förstår inte riktigt hur men den här texten tycks rymma en hel berättelse i sina tillsynes få rader. Jag fastnar vid bilden, av de mosade smultronen i den knutna handen och tänker att här är stunden då jaget märker att den andra handen inte är brukbar, att den är kupad och orörlig. Det är väl nästintill omöjligt att plocka en större mängd smultron med endast en hand, som både plockar och förvarar, tillslut blir det mos. Det är som att det har gått tid, som att jaget börjat ta sig förbi sorgen men vid smultronplockningen blir det tydligt, den är kvar, sorgen, den har fortfarande sitt bo i kuphanden. Jag bluddrar på, utan att riktigt komma vidare… Men som så ofta Karin så är det en upplevelse att ta del av dina texter. Det här känns som en pusselbit, till något större… 2009-01-26

-Ulla Tilemo- GRATTIS.....å en sådan strålande text. Jag ryser av välbehag i vemodet. 2009-01-19

Ola Rydberg Ja detta var en liten poesi pärla 2009-01-19

Connie Såsom blomman fångar en droppe regn och låter den glida gnistrande ner där nerverna knyts samman till en själ. Ja, så fångar du mig med din text! 2009-01-19

Nina V A om man tittar in alldeles för sällan går texter av vikt och värde en förbi och man önskar pausknapp eller helt enkelt ett energidriv men det är ju i sig ovidkommande just när jag läser dig du är alltid en energikälla och bjuder smultron på strå i en ständig sommar samtidigt som man kisar in i ögat av allt det andra livet pågående och vågskålen du så oerhört kraftfullt kännbart skriver, hur sorg är en ingrediens ständigt närvarande om än inte alltid blottad Jag kan bara buga och säga; poesi Mycket bra! 2009-01-17

Mikael Lövkvist Åh, det här var stor poesi. Och djupt mänsklig. "det var det där med" sätter en perfekt berättarton. Och temat är djup gripande. Grattis till en toppendikt. Bokmärkes. 2009-01-14

wayward - taiga ja vilken våg, blir översköljd... mycket välavvägt sagt om sorg. 2009-01-13

Kristina Wallbing Äntligen en dikt från dig! Och än en gång blir jag så betagen av dina ord! Slickar törstigt i mig orden, ja det är både sött och salt. Inledningen.... det där lite dröjande, eftertänksamma som på något sätt står som garant för insikt och tyngd. Och sedan smultronen.... långt från de bilder vi förknippar med sorg, men just därför, blir sorgen så självlysande stark. Och slutet, K! Slutet....gör ont. 2009-01-12

KristinaE .. balans emellan - där i mitten lever jagets nu! 2009-01-12

Per Teofilusson Ett under av klokskap, denna text. Jag har sett på sorgen som är den förpackad i en vacker låda, att plocka fram då och då, och aldrig ska den kastas bort. Glömmas mellan varven, visst, men den ska alltid stå där den där lådan. Men denna förpackning, Katt, den är vackrare, så vacker. 2009-01-12

Maria Zena Viklund "det var det där med handen, hur den kupade sig hur det föll sig så att en brinnande sorg landade där" hur man väger på vågen gott och ont så fantastiskt vackert skrivet, applåd o bokmärke! 2009-01-12

Bodil Sandberg sparas att läsas mången mången gång 2009-01-12

Bodil Sandberg Du är så f-bannat skicklig säger jag bara..ja det blir vad jag säger här..det är vad som kommer till mig här..underbara poetissa..din penna av guld ..applåder! 2009-01-12

Ulf Lagerholm de två första raderna talar till mig med en vacker, dämpad men ändå mycket klar röst, frågan, hur kommer det sig, knuffas varsamt ut i strömmen, som om vore det en blomsterbåt med ett tänt ljus ombord den andra strofens fyra rader är direkt lysande i sin metaforik; smaken efter den rödaste, sötaste smultronsaft, javisst, men där gives även en salt nyans, en kroppston, som rinner ur handledens undersida, där ju huden är som allra tunnast hos en människa tack min vän, tack för poesin, vacker som den blir när den strömmar, är på riktigt 2009-01-12

Carola Zettergren SANSLÖST VACKERT!!...jag har svårt att finna ord...Applåder i massor! 2009-01-12

Melona ojojoj... i kuphanden; fortfarande sorg k. vet inte vad att säga så finstämt sorgligt. 2009-01-12