Jag vaknar upp, minns först ingenting.

Skottlossningen fortsätter utanför fönstrerna.

Inser att jag har överlevt

Vad hände?

Rycker till

i fönstret avspeglar sig en gammal man

han stirrar tillbaks på mig

tycks vara lika förvånad som mig

måste hjälpa honom in, han kommer att dö därute

Försöker resa mig från sängen

en ilande smärta genom kroppen hindrar mig

jag är träffad!

Försöker hindra blodet från att strömma ut

men hittar inget blod att hindra

tittar upp

mannen i fönstret är borta

Bredvid mig ligger en annan äldre man

- Blev du träffad?

Mannen vänder sig om

-va?

-Är du träffad?

-Tyvärr jag är inte religös, mumlar han.

Vad menar han?  Han måste vara svårt chockad...

-Jag är skjuten, viskar jag...

-va?

-Jag har ont...!

-Jaha, tryck på den röda knappen så får du hjälp.

 Röd knapp, röd knapp...? Där ovanför mig...

-Jag har tryckt! Snart blir vi räddade.

Jag försöker le mot mannen bredvid.

-Jaja, det brukar ta ett tag innan de kommer. Men jag behöver ingen hjälp, jag ska hem snart....

Vad yrar han om? Hem?

En kvinnlig figur kommer in i rummet.

-Jaha, hur går det för dig?

Synar henne uppifrån och ner.

-Varför har du inga militärkläder på dig?

-Nej... jag är sjuksköterska vet du. Har du ont? Är du törstig?

Hon sträcker fram ett glas vatten åt mig.

-Han är snurrig, säger mannen bredvid och ler lite snett.

Misstankar föds. Jag börjar förstå! Slår snabbt bort det förgiftade vattenglaset.

Förädare! Hemliga agenter. Jag vet nog vilken sida de står på...

-Hallå?

Vägrar svara, vägrar prata med dem.

-Ja, vila en stund du, så är det snart dags för mobilarisering, säger kvinnan och lämnar rummet.

Mobilarisering! Jag måste varna mitt land, min familj, mina vänner!

Just då stiger min fru in i rummet. Kriget har fått henne att åldras i förtid.

- Du lever! utropar jag. Vet du om att det är mobilarisering...?

-Ja visst vet jag det, du måste träna upp musklerna igen, du har ju legat här en månad...

Hon ser smått förvirrad ut...

-vet du varför du är här? säger hon tveksamt.

-Ja, jag räddade dig och blev skjuten, viskar jag.

- Nej... Du opererade benet vet du. Äm... Du fick en infektion. Du fick blodförgiftning, men du är bättre nu...

Jag lyssnar inte utan sänker rösten ytterligare.

-Vi har förrädare kring oss, viskar jag och ger henne en menande blick.

Just då avfyras ett skott utifrån.

-Ducka, ner! De skjuter, väser jag.

Min fru böjer sig ner och tar min hand.

- Men kära du, det är ju bara fyrverkerier.

-Va?

-Ja, de firar in det nya året. Det är nyårsafton vet du...

-Va... 1967?

- Nä men kära lilla du, det är ju 2009. 

Försöker ta in hennes ord. Vänder mig om...

Möter den äldre mannens blick i fönstret igen.

Vi stirrar länge på varandra.

Hans ögon tåras