så är jag 

liten under den öppna januarihemisfären. efter elverum nästan försvinnande obetydlig under de västanpiskade tallkronorna i de krökande kurvorna. hektar på hektar på hektar - stora som kaststygn i ett vågande borealt överkast,  ömsom lavgrönt gällt under den återkommande tända eftermiddagen, ömsom militant grönsvart, gravt, skiftande åt viol och anistoner - fritt från all slags romantisering.

så finner jag mig - igen

i de sista solstrålarna blev vägytan en kopparpasta - spritsad och tillkörd, glödd och röd, en brännande och salt öken mellan den mjukt vitbäddade terrängen.

balanserande och lite rädd - på riktigt

att treva - vinka förebrått ut mot en allomfattande eter

sitt försonande - hej det är bara jag

bara

ha sig själv att gå med