Jag kommer aldrig ifatt vakna nätter.
Inget jag strävar mig till.
Stunden man får för sig själv här.
Den gör jag med som jag vill.

Runt strändernas härdade berg tar den fart.
Invid utsprida lador och hus.
Där vågorna hörs klanderfritt skvalpa klart.
Faller vindar om stugknut och grind.

Det är som om jag har väntat.
Mig en iskall vinterräd.
Sen sommaren släppte greppet.
Men nu så var den här.

Tre grader kallt mot fönstret inatt.
Här inne steker det varmt.
Jag kurar under filten i mörkret.
Skulle aldrig längta mig bort.

Vill inte försöka önska nått bättre.
Hör vinden tjutande gå.
Jag lyssnar till dom kylda orden.
En December natt, till trotts.

Här är en frusen decembernatt.
Tomma stjärnor i en klarmatt sky.
Skådar hur allt byter färg nu.
I en anledning att göra marken ny.

Nättingen sväljer vik och vass.
Träden ser dövstumt på.
Månen svävar på trekvart.
Den skiner min osläckta sol.

Stjärnor i samma ordning dom haft.
Sen dagarna tog sina urminnes kliv.
Formeringar i geomatrisk harmoni.
Kan dom skymta hur vi drar förbi?

Jag undrar inte mera, vill inte ge up.
Har inga frågor som gnager mig ner.
Frosten på glaset, hjärtat i brösten.
Kan man unna sig själv något mer?

Jag tar dessa osedda steg över tanken.
Föser mig fram mellan söndriga näs.
Vilar mig morgontrött i tanken.
Trycker ner min vilja, mitt gräs.