Jag gick en gång med höjd huvud och fast blick längst med vägen

I den tid som nu är, ser man mig knappt. Då någon gör det så ler det i mjugg åt min ryggtavla. Det finns dom som har fällt mig med en blick, slagit in en kil i min själ, stuckit hål i mitt ego samt blåst ut mina livsandar.

Ett tag kunde jag fungera som en helt vanlig människa. jag levde som ett fåtal. Gav och tog emot som några av er fortfarande gör. Sedan började det.

Jag slutade att vilja, slutade upp med att orka och ville inte bry mig längre.

Då en mörkhudad person åker tunnelbana och blir nedslagen av några av er, sitter jag mitt emot utan att ta någon notis.

Då en kvinna slås ned på allmän plats, åker jag lugnt förbi i min volvo och lyssnar på Lantz i program 1.

Ifall en alkoholist ligger på trottoaren vintertid och det är 22 minusgrader ute, kliver jag över honom på väg till arbetet.

Det som har smittat mig är en allmän sjukdom och smittar fler och fler. Det är en epidemi som drabbar folk och sjukdomsförloppet är väldigt långsamt. Från att kunna bry sig om din nästa, till att le lite vagt åt honom. Så till att nicka lite slött, slutligen så bryr du dig inte om honom.


Hur jag visste att jag var drabbad. Först var det som en välsignelse. Jag tyckte att livet kändes lättare. Jag slapp bry mig om saker och ting, som familjen, traditioner och mina medmänniskor. Det var då jag slutade bry mig om dem som jag fungerade bättre på arbetet. Chefen sade att jag numera inte pendlade upp och ned i humöret. Men sedan en tid har jag märkt att jag egentligen inte bryr mig om livet alls.

Jag vet att jag inte har långt tid kvar att leva. Allt har blivit grått och meningslöst. Vardagen och människorna bara passerar förbi i ett allt gråare tempo.

Då jag dör kommer jag att göra det ensam

Och människor kommer bara att passera förbi.