När allt gått sönder och det endast återstår
fragment av en tillvaro som inte ens är ett
trasigt liv för att det inte känns som ett liv,
då tror omgivningen att man har vant sig,
att man nu klarar sin ensamma tillvaro.

De som själva har familjer och fullt upp
med släkt och vänner i sina ordnade liv,
säger så lättvindigt "du får väl gå ut", och
underförstått menar de flesta att det nu är
dags att träffa en ny partner.

Här sitter jag och gör motstånd, och då får
jag ju skylla mig själv som fd väninnan sa.
Jag tror inte på någon annans inre än mitt.
Inte ber jag om andras åsikt, andras svar.
Jag har inte ens ställt frågorna till någon.

När man förlorar sin stora kärlek, sitt liv,
då blir man ingen. Jag är mrs Nobody.....
Den som inte längre har en naturlig plats
i den samvaro som en gång fanns. Så blev
jag den som ska tas hand om ibland.

Den där tanten som någon ska förbarma
sig över på jul. Det är jag, mrs Nobody....
och jag får inte ihop livet mer. Jag försöker,
men det går faktiskt inte bättre än så här.
Jag ringer ingen och beklagar mig inte högt.

Jag har inte kommit längre än till att jag kan
vakna de flesta morgnar utan att storgråta,
att jag kan vissla och sjunga ibland när jag
är ute med hunden, och att jag klarar mitt
dagliga liv utan att det är städat till hundra.

Somliga dagar gråter jag av längtan, andra
dagar över minnet av hans sjukdomstärda
kropp och ibland skriker hjärtat av saknad
men kan också sjunga över lyckan vi fick.
Jag står still i smärtan och överlever. . . . .

Längre har jag inte kommit än att jag vet
min egen plats. De andra, de som en gång
fanns i vårt nätverk, är antingen döda eller
borta från min värld eftersom deras platser
var numrerade och numren slitits bort.

Det finns de som tycker jag är hopplöst trist
och inte vill umgås. Inget kan vara mer fel,
men jag finner inte längre min roll. De vet
kanske inte vem jag är och ibland skymtar
det fram att de inte tycker särskilt om mig.

Den före detta väninnan, som lever ett helt
och ett angenämt liv, svarade mig ofta att
allt ju är helt upp till mig själv. Det är lätt
att säga för den som inte själv varit med,
och som inte har tillräcklig känslofantasi.

Så går då den ena gamla relationen efter
den andra sönder. Jag står förundrad och
iakttar detta, utan att kunna göra något
åt att det rasar. Nu måste jag gå mina
egna vägar. Detta kanske är priset. . . . .

Hjärtats väg är min enda ledstjärna och
mina sinnen har vuxit ut som tentakler
som inget kan hindra och det liv som är
kvar ska inte styras av andra människor.
Jag kan vägen och rösten är beslutsam.

När det inte går att finna ord som når fram,
återstår ett enda. Hålla extremt låg profil.
Jag har längtat efter tröst och förståelse.
Men det är nu passerat. Och kvar finns
mitt behov av att leva livet på mitt sätt.

Det kanske kommer en dag då det finns
nya relationer som känner mig för den
jag är nu. Då har jag kommit en bit till.
Till framtiden. Där är jag inte nu och
energin räcker inte åt andras åsikter.

Att kalla detta för LIV vore förmätet.
Möjligen är det ett slags överlevnad.
Ett liv totalt utan förutsägbarhet som
jag därför måste skapa själv i varje nu.
Det är jag som är mrs Nobody............