för några dygn sedan bryggdes ett upprört galaxformat lågtryck långt ute till sjöss,  djupt inne i den grågredelina låga atmosfären, där spann det och snodde sig, partiklar och tungmetaller och allsköns mikroskopiskt avfall jagades upp på varma termiker likt sanden kring en diskuskastares fötter.

i ett barometriskt lappkast for det hela så in som en skenande hjord varmblodiga bufflar, ångande rakt på vår skandinaviska och högst invecklade kustremsa och skapade vågskvalp långt in i fjordarna. renhjordarna uppe i  njarkalägret vände sig säkert enade om från betet och vädrade samförståndigt när de insåg att den murmanska kolverksröken oförhappandes kom tillbaka till dem, denna gång västerifrån, uppluckrad och mixad med blåstång och golfströmsdunster.

min tidigare så nupna nästipp blev milt rosig när jag fick slängt i ansiktet, vad jag var för en - bidragande faktor - strumporna blev riktigt sura och ville inte vara kompisar i skorna. eftermiddagen tycktes mig allt längre och farligt bigottare i sin approach när solens kis tilläts kavla in mellan molnrullarnas skimrande valsar, vässa sig som en näpen men lynnig väninna i mitt godtrogna nylle. jag dublerade glasögonen med ett par tummade glajor som hela tiden envisades med att falla ner på min, den här trubbiga nosen. inget vidare försvar precis - den vinterblekta väninnan snackade omkull mig i varenda bergsglipa. 

ju längre sydostöver dagsmarschen led kastades alla gräsmattor fram, som våta handdukar, in i ringen - vi ger oss - vi ger oss - tingeltanglet i adventsbuskarna rasslade andefattigt som glömda trasande böneflaggor i ett land utan varken hopp eller tro. utanför kommersialismens högborgar på gränshandelns köpcentrums parkeringsplatser gapade det och glesnade av en baksmälla som luktade övertrassering lång väg. vart var alla...

iddes liksom dem inte ens gå in på macken

utan stannade bakom fördragna gardiner inne

och sög på ramarna.