Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Minnet av min pappa.

Kaffekoppen sprängdes i hundratals bitar när den mötte ekparketten. Den mörka, heta väskan slukade upp en förvånande stor yta köksgolv; storleken på kaffekoppar av i dag ska ta mig tusan inte underskattas.

Det var länge sedan jag senast hörde låten som svagt spelades i bakgrunden när min pappa tog farväl. När han med sina utmattade blå ögon för sista gången tittade på mig. När han med sin svaga men samtidigt stora och trygga hand för sista gången kramade åt. När han för sista gången önskade mig all lycka.

När jag tänker efter var det nog exakt fyra år, fem månader och tio dagar sedan jag sist hört låten. Den kvällen. Men nu hade någon bestämt sig för att det var länge nog. Gud, kanske. Hur som helst hade jag precis hällt upp förmiddagens första Arvid Nordquist; tidigare drack jag alltid Zoegas, men när jag flyttade ihop med min sambo fanns hos henne en vilja starkare än min. Och ärligt talat: det är bara kaffe. Det skulle bli en vacker söndag, det såg jag på den klarblå vinterhimlen. Från vardagsrummet hörde jag min son glatt sjungandes på en av alla otaliga barnvisor jag näst intill memorerat de senaste tre åren. Min sambo satt tyst i laminofåtöljen, ackompanjerad av deckarpocketen hon tidigare i veckan spontant plockat på sig i kassakön ute vid stormarknaden.

Jag var precis på väg att ropa och fråga om hon var sugen på en kopp, när radioprataren på P3 satte igång den där låten. Det tog inte många sekunder innan mitt undermedvetna greppade läget. Varpå den flög den i backen. Kaffekoppen.

I nästa sekund röt min sambo till. Undrade vad jag i herrans namn sysslade med där ute. Inget, svarade jag lågmält och perplext. Och det var precis vad jag gjorde, om man bortser från min taffliga förflyttelse till köksstolen. Jag var inte i stånd att plocka upp skärvorna och kaffet. Utan jag satt bara där på stolen, rätt upp-och-ner. Tittade rakt ut i luften, vilket måste sett märkligt ut för min sambo som kom in i köket. Vad håller du på med egentligen? frågade hon. Låten, mumlade jag, från sjukhuset, sista dagen.

Och sedan kom tårarna. En efter en. I ett häftigt tempo. Och även om min sambo där och då inte helt och hållet greppade situationen, vilket är förståeligt eftersom hon inte var med mig hos pappa den där kvällen, agerade hon utmärkt. Kramade om mig stående så att mitt huvud borrades in i hennes mage. Såja, lilla vän, såja.

Och jag kunde inte sluta tänka på pappa. Lilla pappa. Han som enligt egen utsago var starkast i hela stan. Han som gjorde världens godaste pannkakor med sylt och grädde. Han som alltid hade de bästa och mest passande orden när livet var piss. Han som alltid lät mig gå ifrån matbordet även om jag hade mat kvar på tallriken. Han som i smyg stack till mig en extra slant när veckopengen tagit slut. Han som lovade att alltid finnas där.

Pappa? Min son klämde in sig mellan mig och min sambo. Pappa saknar farfar lite bara, det går snart över, försökte jag. Han gav mig en kram. Lång och värmande. Jag bet ihop käkarna och kämpade för att inte brista ut i gråt igen. Pappa älskar dig, sa jag. Det vet du va? Och jag finns alltid här för dig, på det ena eller andra sättet. Glöm aldrig det.

Det sista viskade jag tyst så tyst. Osäker på om jag adresserade mig själv eller min son. Pappa som pappa. Löfte som löfte.




Övriga genrer av mr. pink
Läst 368 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2009-01-14 23:13



Bookmark and Share


    sunnanvind
Tar tag i och jag sitter med tårar i ögonvrån... väl förmedlad och starkt skriven! Det nästan minutiösa beskrivandet av stunden gör en stark bild av det du berättar! Applåd!
2009-01-20
  > Nästa text
< Föregående

mr. pink