du som är vinden i krusningen på ytan
vågen som kramar min botten

du som är bruset i kronan
mullen mot mina rötters nakenhet

beröringen från vårblommorna i ditt hår
svärmar runt min andhämtning

du som stormande sköljer min kust
och lägger till i mina vikars tystnad

stannar du när gryningen rodnar

du som är stillheten
över en sömnig sommaräng
surret omsluter mitt bultande hjärta

en vinge av ditt andetag
tänder lyktan i min jordiga kula

viskar drömmar i ögonlockens
blå nätter

det lätta steget
från ditt sorgsna leende
resonerar i mina korridorers evighet

du som är siluetten
av mina fingrars törst
spåret i min längtans nysnö

hur fann du stigen förbi
min resoluta stolthet

genom hägnet av oändlighet
hur nådde du
mitt mörkers slut


dig som jag aldrig känt
vars smak jag aldrig glömmer

som ett fall genom vidunderligheten
för att våga
snudda dina läppar
där på randen av mitt bråddjup

släppte jag taget