Av dygnets timmar finns det
några som alltid bråkar med mig.

Fram till lunchdags är det lugnt.
Då är det göromålsrutiners tid.

Just när friden lägrat sig
kaffet är urdrucket och mailboxen kollad.

Då slår den till.
Rastlöshetstomheten . . . .

Om jag inte passar mig då
så kommer hela sorgmanteln fram
och täcker över resten av dagen med
sina skygglappsvingar

Står jag bara stilla
utan att höras
knappt utan att andas . . . .
kanske jag inte märks
om jag har tur
slår sorgmanteln
sig ner på någon
annans axel

Den flög nyss förbi
men slog sig inte ner.

Jag håller andan och
gör mig osynlig.

Om jag bara klarar mig
tills det blir mörkt . . . .

I mörkret får jag skydd.
Då är jag räddad tills imorgon.

Imorgon börjar allt om igen.
På samma sätt varje dag.

Undrar hur det blir när
mörkret har gett vika.

Hur ska jag klara mig
utan mörkret . . .
kanske finner jag en
ny strategi
tills dess