det kan vara kallt, mörkt och ensamt i november
månad
då löven inte längre täcker grenarna


de har ingen aning om hur det känns
att slå knogar mot stenplattor,
inte vet de hur ångest kan riva osynliga murar
bryta sig igenom
slå sönder hoppet
och


vad vet de om tårar som aldrig kommer
om smärta i bröstet
skaka trots duntäcken.


vad vet de om tystnad som låter högre än något annat
om längtan som aldrig stillas
hjärtan som aldrig slutar banka


de vet ingenting ingenting


de har aldrig hört talas om
nätter på kalla golv
att inte kunna resa sig efter fall
att man kan falla för evigt


vad vet dem ?


ingenting om


gatorna om natten
att vilja ströva omkring utan mål
att fly härifrån


de vet ingenting om tåg som går som de aldrig suttit sig på
om månljus och stjärnhimlar
ensamma kalla händer mot heta element


de vet ingenting
om skrivkramp
om söndagar som aldrig tar slut
att svälja tills det tar stopp


vad vet dem?
ingenting, de vet ingeting


det är en kall, mörk novembernatt
i singular
löven har vissnat bort ifrån grenarna
och du vet


hur det känns att slå knogar mot stenplattor
hur ångest river murar som inte syns
bryter igenom
slår sönder hoppet och


vad vet de om tårar som aldrig rinner
hjärtan som aldrig slutar slå?