om jag kunde skulle jag säga
att dessa episoder jag skojar om
då jag
nästan
slänger laptoppen i
väggen
och slänger
nästan
tallrikarna i golvet
skrämmer mig mer än något förut
för de kommer
så oväntat
och det är
precis
så att jag kan stoppa dem

för ibland
hinner jag inte tänka
ibland så gör jag det bara
och om
jag gör det här
så blir det verkligt

för det här är mer än humörsvängningar
det är mer
än lätt irritation
ledsamhet
det är mer
än konstant oro
det är mer än stunder av okontrollerbar glädje
som sprudlar ut genom mina porer
som tar tag i mig
får allt att bli
ett
glädjen förlamar mig
nästan

det är mer
och jag kan inte säga det




(det är inte bara ett skämt jag skrattar åt)