Än en gång hörde jag din hesa röst genom min telefon.
Den viskade något om de vackra Moskva.

Sist jag hörde ord komma från din mun
så lämnade du sakta vårat Prag.

Så faller en skugga av historia tungt över min verklighet
och min kropp skakar till av gamla minnen av livlighet.

Du har lagt dina kort på bordet, vännen.
Du har spelat ut din hjärter dam.
Men jag kan inget annat än att undra
älskling när kommer du hem igen....

Jag faller ner längs gator av rutnät
och aldrig för har hörnen gett ett så starkt intryck
av min ensamhet och en igenkännbar hemlighet.

Jag minns någonstans runt 2002,
du lovade mig världen, men Amsterdam är långt här ifrån
och åren drog med sig löften om allt eller inget.

Och där står du kvar på en tågstation i mörkaste Ryssland
och jag vännen, kan bara se på.