Mitt hjärta gick sönder i oktober.
Sedan jag så smått krupit ut ur ungdomens år fann jag tillslut frid 2003.
Det var inte Gud och det var inte en flicka.
Det var mina vänner. Jag tror sällan jag varit så kär.

Men nu delar jag mitt liv med min kärlek
min tidigare förälskelse måste dö.

Mitt problem är ringa men jag kan inte låta bli att HATA att historien upprepar sig:

"Låt kärleken dö.
Begrav dina känslor
Släpp taget.
Släpp taget.
Släpp taget.
Det är det enda rätta.
Du är inte den enda som haft ont.
Alla andra hade rest sig och gått vidare utom du."

Jag saknar mina vänner.
Jag hatar att jag älskar er så mycket.


Fan ta er allihopa.
Fan ta er att det gör så jävla ont.

Fan ta er



(och precis som förr är det här inget som kommer finnas, annat än i mitt hjärta. Om ingen hör när ett hjärta går sönder, går det fortfarande sönder då?)