Det blåste i mitt inre en iskall höstlig vind.
Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind.
Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn.
Och huden blev en fästning som inget släppte in.

Då stod du där i vimlet och sträckte ut din hand.
Som polstjärnan på himlen som hjälper en i land.
Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet;
Två tynande lanternor på havets ödslighet.

Och den som börjat stelna, och trotsa kärleken,
befruktades till att leva och älska själv igen.....

Så vill jag bli som Solen, som värmer dina ben....
som luften och som Jorden, som livet dom dej ger.
Så vill jag bli som regnet, när vägen din känns hård,
och kunna fukta marken framför dig där du går.

musiken tystnade
din blick var beslöjad
du såg djupt in i mig
du såg och såg......
långt in i mig
längre än någon annan
hade gjort eller skulle
komma att göra

det visste vi inte då
när kärleken just hade
börjat sin blomning
som i vårens skiraste försiktighet
när knoppar just skulle brista
vad visste vi då
mer än att vi såg in i varandra

du sa:
jag vill så gärna bli den där solen
som värmer dina ben
och gärna regnet när du behöver
jag skulle vilja jämna marken
där du går
och din blick var djup och allvarsam
som om den väntade på svar

jag sa:
min älskade
du är redan allt det
du gör
redan det du vill
och mycker mer än
du själv kan förstå

   ~~~~~~

Det blir 29 år sedan till sommaren
och att min älskade inte längre finns
betyder inte att han är borta
Hans värme har stannat kvar. . . . .