I
du skriker, dom ger dig en mikrofon
någon begår självmord med sladden, du
håller mikrofonen som porslin
och börjar viska

jag är tyst och dom ger
mig munkorgar
men det är jag som
kan fingra på poesin och linjerade rader i min sammetsjackficka,
du känner bara stålet och stjärnornas vassa uddar
jag känner glasblåsaren och vet hur ljuset känns när man sväljer det


sagor samlas runt lägerelden i min handled

II
det tränger ut stjärnor ur mina ögon
näthinnan spricker och
jag fångar blod som snöflingor
med min tungspets
ränderna i mina ögonvitor är
klösmärken från drömmar som
velat stanna kvar

III
jag börjar springa, gnuggar mig i ögonvrån
det knastrar som det gör när epoker krasas sönder.
jag har höst i mina tårkanaler, det skaver när jag
petar ur ögonfransar

jag hör skratt från himlen när den slutar dingla med benen på periferins sängkant,
så hoppar den ner
och klär av sig

lägger sig runt mina axlar som för att skissa en identitet åt mig
i form av en skugga på marken