Hon var verkligen den sötaste....
Min lilla tårtbit kallade han henne.
Det gjorde henne lycklig som ett barn.
Han ville egentligen inte gifta sig men
gav efter när hon nu så hett önskade det.

Med sitt långa krusiga hår i en hästsvans
påmindes han om sin ungdoms dagar då
han studerade i det stora landet i väster.
Hennes smala midja och det yppiga ovanför
fick honom att känna igen sin tidiga ungdom.

Åren går och man kan inte kontrollera allt.
Efter barnafödande och för mycket stillasittande
kallades hon aldrig mer "min lilla tårtbit".
Istället drogs blickarna till de kvinnor som i hans
ögon hade alla de rätta företrädena.

Det gick som med så många andra när glädjen
i tillvaron slås av. Det fanns inget mer att säga.
När hon fick klart för sig att intresset hos honom
hade slocknat i och med att hon nu var en rundis,
fick hennes självkänsla sin dödsstöt.

Hon föredrog att flytta. Såren han gav ville inte läka.
Men hon erkände dem aldrig för någon. Kunde aldrig
säga att hon var besviken, bitter eller arg. Hon var
ingenting av detta sa hon i många år. Det är ju bara
som det är, fick man till svar vid varje fråga.

Många år har förflutit och ensamheten håller på
att gnaga sönder henne inifrån. Det börjar lossna
med orden. Det går att förhålla sig kritiskt till män
av denna kaliber. Men det går inte att finna någon
tilltro till sig själv som kvinna. Den tog han med sig.

Bitterheten börjar komma ifatt henne. Och det skulle
vara en berielse för henne om ilska eller sorg kom ut.
Men det gör det inte. Inget går ut och inget går in.
Hon är effektivt tillintetgjord. Gång på gång säger hon
att man inte blir älskad om man inte är smal och vacker.

Effektiva medel till förintelse. Här behövs det varken
bomber eller granater. Det räckte med hans ständigt
mätande blickar och orden hon fick när hon undrade.
Hennes liv som långtifrån var slut, har nu tagit slut i
den egna världen. När han tog hennes hjärta med sig.