Jag sitter på bussen, och blir slagen av en obehaglig tanke.
Jag har förlorat min ungdom, och den kommer aldrig mer igen!

Jag känner pulsen öka, då jag ser alla dessa ynglingar,
som håller hand och har ambitioner, dock även om naiva.

Och vad har jag lärt mig av att sitta i bur? En bur som jag ändå kunnat öppna,
men inte hade mod nog att lämna.

Ingenting. Bara att ungdomen inte går i repris. Föga tröst för den som insett.

Att jag inte hade förstånd nog att se, att man inte får något kvitto.
Och att alla dessa stulna år, har gått i spillo, till någon annan än mig själv.

Nog kan man trösta sig med att dessa ynglingar har gråa dagar,
då solen inte alltid lyser, och regnet kanske faller.
Men de vågar gå utan paraply, och leva, älska, såras, ja och allt annat som hör ungdomen till, vad vet jag!
Men föga tröst är deras regninga dagar, då jag vet att jag missat att sitta på lerig mark i ungdomens festival.