Klockan hade passerat tio. Ett samtal i natt från honom och hon sa att hon var tillbaks. Hon behövde inte förklara mer än så. Han förstod då hon redan varit hemma i en vecka utan att höra av sig.
Han sa att han lämnar landet imorgon.
Hon lovade att komma, att säga hejdå, i dubbel bemärkelse. Det var det enda och sista han begärde.
Klockan nio på morgonen ringde väckarklockan och strax därefter var hon på väg. En timme tog det att åka från en förort till en annan och att åka sex månader tillbaks i tiden.

Spårvagnen stannade vid näst sista hållplatsen och hon klev ur. Allt såg ut som då fastän allt var förändrat. Solen sken, träden bar fortfarande löv och hon såg bergen resa sig bakom husen.
Hon passerade skolan och såg den målade världskartan under fötterna på skolgården. Mindes att dem stått där och studerat de olika kontinenterna och hon hade ställt sig på Sydamerika. Det var några dagar innan hon skulle ge sig av.

\"-Snart är jag där\", sa hon glatt.
\"-Du vill verkligen åka\", sa han.

Hon närmade sig hans gata och ringde snart på dörren. En kort, svart man i boxer och nätbrynja öppnade.
-\"Patrick?\" frågade han.
-\"Ja, är han inne?\" svarade hon och steg in.
\"-Quem é?\" frågade en kvinna ifrån vardagsrummet,
hon låg på en madrass på golvet.
Det luktade innestängt, ljuset trängde in genom de neddragna persiennerna.
\"-Det är den här tjejen som...\", han pratade afrikansk portugisiska.
\"-Posso entrar?\" frågade hon kvinnan på madrassen. 
I samma sekund insåg hon att hon redan befann sig i hallen, med ytterdörren stängd.
-\"Pode\" fick hon kort till svar.

Hon tog av sig skorna, bad om ursäkt att hon väckt paret och funderade på vart hon skulle ta vägen i den dunkla lägenheten.
Patrick var ute. Hon öppnade dörren till köket.
Hon kom ihåg senast hon var här, de åt frukost, satt på varsin högtalare vid köksbordet som saknade stolar.
Han mot den vita väggen, de mitt emot varandra,
som två främlingar. 
Hon satt där och studerade hans ansikte. Ärret på högra kinden. Hans grova drag kring munnen.
Dreadlocks knutna i nacken.
Med en paprikasmörgås i handen log han mot henne den morgonen. 
Hon har kvar bilderna än idag. 

Ett kort samtal på mobilen, och han var på väg.
Hon satte sig vid köksbordet, bläddrade i en tidning.
Fann en artikel om ansiktsgymnastik.
Näsan växer hela livet, reducera antalet rynkor, bort med dubbelhaka och mörka ringar under ögonen, kunde hon läsa.
Rastlös la hon tidningen åt sidan.
Blicken vandrade vidare över bordet.

Där låg kassettband från ett bibliotek med tillhörande böcker, reklam och en full askkopp.
Suddgumssudd, ihopsamlat i en hög och en Usher-skiva.
I fönstret stod ett saltkar i plast, toppen var avskuren och det fungerade nu som kruka till en liten kaktus.
Gårdagens middag stod på spisen och en överfull diskho intill.
Förutom köksdörren som öppnades och stängdes av luftdraget ifrån fönstret som stod på glänt så var det tyst i lägenheten. Lätt nervös återgick hon till tidningen. Med pekfingret tryckte hon nästippen uppåt, samtidigt som hon pressade munnen neråt. Precis som kvinnan på bilden. Upprepa 10 gånger, stod det i artikeln.

Så steg Patrick in, andfådd. Hon fick en hastig kram och han öppnade kylen för att släcka törsten med ett glas juice.
Han pratade osammanhängande.
\"-Jag låg i gräset och vilade..
sängen var jättetung..flyget går snart\".
Och
\"-Om man visste att det var så här..-\"Det är ett under att man orkar..\"
Han verkade stressad. Hon anade ett leende i hans trötta ansikte.
Han fortsatte
\"-Vad skönt att se dig igen, jag har inte kunnat sova på hela natten..det är det här trycket över bröstet.\"
\"-Det hade känts bättre att komma hem, om saker och ting vore annorlunda\".

Hon satte sig tillrätta igen. Han var redan ute ur köket och fortsatte packa sin väska. Sex månader tidigare var det han som lämnade henne på flygplatsen. Allt var som bortblåst, tänkte hon och var oförmögen att möta honom på halva vägen. Hur skulle hon ens kunna hitta tillbaks? Ibland finner man nya stigar i livet och går lätt vilse.

Han stack in huvudet då och då, ursäktade sig för att packningen inte var klar.
\"-Blir du besviken om jag inte följer dig till flyget?\" frågade hon försiktigt.
Han kom in i köket,
\"-Snälla, jag ber dig.\"

Det ringde på dörren.
In steg en ung man med rött, rakat hår. 
Överkroppen bar, men täckt upp till hakan av tatueringar.
Han talade snabbt och högt på engelska med irländsk dialekt och gestikulerade vilt och rörde hela överkroppen samtidigt som armarna for runt.
Han hälsade på henne.
Han sa att han nyss vaknat och låtsades svimma bakåt därefter log han stort. Det fattades en tand i övre käken.
Med en penna klottrade han ner ett namn på Icareklamen som låg på bordet.
\"Momo\", därefter ett mobilnummer.

\"-Here you go\", skrek han till Patrick som befann sig i ett annat rum.
Så slängde han pennan på bordet,
tog snabbt upp den igen och skrev BLACK TAXI med stora bokstäver.

Som en virvelvind hade irländaren kommit in genom dörren med ny luft. Lättat på trycket som genomsyrade lägenheten.
Det gick att andas igen.
Med yviga rörelser, virvlade han vidare ut i hallen till Patrick. Hon hörde hur de två pratade om pengar.
Det lät hotfullt men hon uppfattade att dem låtsades bråka.
Med två dunk i ryggen och med en önskan om en trevlig resa, försvann irländaren ut.

Nu undrade hon stilla vad hon gjorde där. Hade hon verkligen behövt möta honom igen? Hur skulle denna dag sluta? Hade den ett slut?
De sista skulle nu kontrolleras inför resan. Hon stod tyst lutad mot väggen. Han packade ner ett par extraskor i den redan överfulla väskan.

\"-Bra att ha bland ormar och skorpioner\", sa han med ett försök till leende.

Paret i vardagsrummet låg fortfarande nerbäddade. De hade nu satt på teven och diskuterade sinsemellan.
Väskorna stod klara. Patrick sa hejdå.

Den korte mannen sa något ohörbart, flera gånger om. Det lät som en lyckönskning. Hon var redan nere i svalen, hon ville få ett slut på situationen.

Taxin stod och väntade med bildörren öppen och Momo utanför.
Mot flygplatsen. Det sista avskedet närmade sig.
\"-Du ska till flygplatsen? Vilken? Du har ditt pass, flygbiljetten?
Vart ska du förresten?\" undrade chauffören.

\"-Namibia. Africa, -I´m going to Africa\", svarade Patrick.
\"-Marocko\", sa Momo, \"-Jag är ifrån Marocko\", och sträckte på nytt fram handen för att hälsa, som om de vore landsmän.
\"-Marocko, dörren till Afrika\", fortsatte Momo.
\"-Namibia, landet med de många kulturerna\", svarade Patrick och med händerna formade han en cirkel i luften. I baksätet kunde hon äntligen slappna av, fokusera på det sista avskedet.
\"-Så..kan du köra tillbaks tjejen?\" hörde hon Patrick.
\"-Ja..men det kostar..\"
\"-Det var vi inte överrens om\", sa Patrick, \"men okej, jag vill att hon kommer hem säkert.\"

\"-Jag skulle inte röra henne, och ingen annan heller.\"
\"-De hade varit tvungna att döda mig först..\" sa taxichauffören på engelska.
\"-Det är det finaste man kan göra för en annan, att dö\", svarade Patrick.
\"-I´m a good person, That´s what they say and I´m proud of it\", fortsatte Momo.
\"-She´s safe..\"

Stora åkrar for förbi utanför fönstret, och ett par får betade i en hage.
Från förort till landsbygd på mindre än några minuter.
Med tankarna på annat håll lyckades hon ändå uppfatta det något absurda samtalet i bilen.

\"-Det är lugnt, jag tar bussen, det är inte långt hem\", sa hon tyst som om hon pratade för sig själv, fortfarande i egna tankar.
Färgerna skiftade på de olika fälten, det var en vacker dag.
Det såg somrigt ut, och visst värmde solen men luften hade blivit kyligare de senaste dagarna. Löven på träden singlade ner som om vinddraget från bilen ryckte dem från grenarna. De som satt kvar lös i varma röda nyanser. Så lätt och snabbt naturen ändrar skepnad. Tiden går och med den förändras livet.

Momo och Patrick förhandlade vidare, nu om priset för hennes resa hemåt, som om de inte hade lyssnat.

\"-Jag tar bussen! Inga problem\", sa hon och försökte dölja ansträngningen i rösten.

Flygplatsen var liten. Dem satte sig ner. Det fanns inte mycket att säga.
Dem såg kön bli allt längre. De sista personerna, i ledet av människor, köade ute i solen.
Vid utgången låtsades ett barn stoppa ett pass i munnen på en stor bild av en glad, gapande taxichaufför. 
\"Vill du ha taxi? Den här vägen tack, begär fast pris.\" Stod det i pratbubblan intill ansiktet.

\"-Jag kanske ska ställa mig i kön\", sa han.

Strax därefter tog de ett snabbt farväl. Hon följde honom med blicken när han rörde sig bortåt. Han vände sig inte om för att möta hennes.
Ett definitivt avslut på en kort historia tänkte hon och steg ut i den svenska sensommaren. 
En enorm lättnad spreds inombords och hon påbörjade den långa promenaden mot busshållplatsen.